Blog Image

Marika Formgrens blogg

Om bloggen

Bloggen kom till på begäran från läsare som tyckte att det var knepigt att hitta mina ledare. Syftet från början var alltså att länka till mina SNB-ledare, som publicerades på litet olika ställen från dag till dag.
Nu när jag inte är ledarskribent längre publiceras jag med glesare mellanrum, men ska försöka länka när det sker. Å andra sidan får jag förhoppningsvis mer tid till traditionella blogginlägg.

Med skräcken som verktyg

Annat Posted on 12 Apr, 2015 22:12:26

Del 1

(Detta är en
lång text. För att underlätta läsningen har jag delat in den i
tre delar; en om Researchgruppen, en om Expo och en om
Sverigedemokraterna.)

Att skaffa sig makt genom att sätta
skräck i andra anses allmänt som avskyvärt. Det är därför
terrorism – oavsett terroristens politiska tillhörighet – hatas
av de allra flesta; för att terrorism går ut just på väcka
människors skräck. Det är därför totalitära stater, oavsett om
de varit höger- eller vänsterdiktaturer, gång på gång har visat
sin brist på respekt för människans värdighet. Medan politikerna
i demokratier måste vinna väljarnas förtroende kan politikerna i
diktaturer göra som de vill. Om någon har fräckheten att
protestera kan man hänga honom på torget, androm till varnagel. Det
sägs att makt alltid korrumperar men jag hävdar att makt som bygger
på skräck korrumperar mer än all annan makt.

När Expressen i slutet av 2013 i
samarbete med Researchgruppen hängde ut människor som skrivit
kommentarer på Avpixlat kallade jag det för “skampanj” (en kombination av skampålejournalistik och
kampanjjournalistik). Just skampåledelen har gnagt mig ända sedan
dess. Vi kritiserar gärna islamistiska stater som bestraffar hädare
och dissidenter med offentliga spöstraff, och vi talar med avsmak om
den tid när Sverige använde sig av straff som går ut på publik
förnedring, som skampåle och offentlig prygling. Men hur mycket
bättre är vi egentligen med våra nutida skampanjer? Den offentliga
förnedringen som är skampanjens mål har precis samma syfte som
islamisternas spöstraff eller våra historiska skamstraff:
Huvudsaken är inte att straffa den som anses ha gjort något fel,
huvudsaken är att skrämma alla andra så att de inte gör likadant.
Skamstraff och skampanjer handlar om att någon eller några (mullor,
politiker eller kvällstidningsredaktörer) vill skaffa sig makt
genom att sätta skräck i människor.

För några veckor sedan publicerade
Dagens Samhälle ett reportage av frilansjournalisten Ola
Sandstig om just Researchgruppen. Från början skulle tidningen
Fokus ha publicerat reportaget, men efter ett twitterdrev från
Researchgruppen och deras anhängare refuserade Fokus artikeln.

Historien kring publiceringen är
intressant i sig. Fokus agerande är nämligen ett tydligt exempel på
hur skam- och skräckmekanismerna fungerar. Vad jag har förstått
gick det till ungefär så här:

Alternativsajten Fria Tider har
tidigare granskat Researchgruppen. När Sandstig arbetade med sitt
reportage upptäckte han att ett förundersökningsprotokoll och ett
twitterinlägg han behövde hade gallrats bort/raderats. Han frågade
då Fria Tider om de hade materialet.

Problemet är att Fria Tider av
etablissemanget ses som pest och paria (eller som Sandstig själv har
uttryckt det: ”Widar Nord [Fria Tiders chefredaktör, min anm.]
betraktas uppenbarligen som ett slags inverterad Kung Midas. Ger du
honom en verifierad FUP så får du tillbaka Mein Kampf i handen”).
När Researchgruppen fick veta att reportaget var på gång började
de och deras anhängare genast att slunga rasistanklagelser mot
Fokus, och hävdade att hela texten byggde på högerextrema
konspirationsteorier. Om Fokus hade haft stake och redaktionell
integritet hade man naturligtvis hånskrattat åt anklagelserna, men
i stället backade man och refuserade reportaget. Så stark är
skräcken i Sverige i dag, att ledningen för en prestigetidning som
Fokus hellre avstår ett viktigt reportage och framstår som fega och
ryggradslösa, än tar risken att några vänstertwittrare anklagar
dem för att ha fått en kopia av ett förundersökningsprotokoll
från fel person.

Nu blev reportaget till sist ändå
publicerat, och det är en välgärning. Eftersom Researchgruppen är
en viktig aktör i det pågående projektet att sätta sådan skräck
i det svenska folket att all politisk debatt dör, är det ett
demokratiskt nödvändigt renhållningsarbete att granska dem.

Personligen tycker jag dock att det är
synd att nästan all kritik mot Researchgruppen handlar om att de
befinner sig långt ut på den politiska vänsterkanten, och att
centralfigurerna är dömda för politiskt motiverad
våldsbrottslighet. Det är som att Researchgruppens verksamhet
skulle vara okej om medlemmarna bara var sossar eller folkpartister
som inte hade något värre än fortkörningsböter i
straffregistret. Det tycker inte jag! Jag förstår att
Researchgruppsmedlemmarnas politiska extremism och brottsliga
förflutna är mediedramaturgiskt intressant, det leder till klick
och människor som förfasar sig. Men det är det de håller på med
som är problemet, övervakningen och åsiktsregistreringen som
används för att sätta skräck i ett folk. Det gör faktiskt
detsamma om de mentala lägervakterna kommer från Antifascistisk
Aktion, Svenska Motståndsrörelsen eller ett munkkloster, om de i
sitt tidigare liv har ägnat sig åt mordbränder eller jobbat
ideellt med funktionshindrade gatubarn. Det är inte vandeln hos
Researchgruppens medlemmar som är problemet, det är att en
verksamhet som vill väcka skräck genom åsiktsregistrering och
uthängning överhuvudtaget är tillåten i ett land som kallar sig
demokratiskt, och att tidningar som kallar sig demokratins vakthundar
glatt publicerar skiten.

Jag jämförde tidigare våra nutida
skampanjer med de skamstraff som tillämpats i Sverige historiskt och
de skamstraff som används i islamistiska stater i dag. Skampanjerna
ligger närmare de islamistiska än de gamla svenska straffen. För
även om Sverige var brutalt och ociviliserat när vi använde
skamstraff så var det åtminstone oftast riktiga brott som
bestraffades; mord, våldtäkt, misshandel, stöld. I sådana fall
fyller skräcken för skam och förnedring faktiskt en funktion. Om
ett mord eller en våldtäkt inte sker, därför att den potentiella
gärningsmannen fylls av skräck när han tänker på skammen om han
avslöjas, då har skräcken lett till något bra.

Men våra skampanjer, liksom många av
de islamistiska skamstraffen, handlar inte om att förhindra mord och
våldtäkter. De handlar om förhindra den fria tanken, det fria
meningsutbytet. I shariastater är det Koranen som inte får
ifrågasättas, i Sverige är det VärdegrundenTM. Om vi i
tankar eller diskussioner närmar oss åsiktskorridorens gränser ska
vi darra av skräck inför vilka konsekvenserna kan bli, och lydigt
falla in i stimmet igen. Det är totalitarism. Det är
antiintellektualism. Det är så man dödar demokratin.

Och jag vet vad vissa historiestudenter
säger nu: ”Det där är bara rasistretorik. Det är typiskt
neofascister att tala om yttrandefrihet och demokrati när allt de
egentligen vill är att försvara sin rätt att vara rasister”. Men
säg mig då varför Researchgruppen har kartlagt ”antifeministiska
mansbloggare” för Feministiskt Perspektivs räkning. Pär
Ström och Pelle Billing, de timida och resonabla män som i
granskningen pekades ut som huvudfigurerna bland de ”antifeministiska
mansbloggarna”, har mig veterligt aldrig deltagit i den offentliga
debatten om invandring eller rasism. Däremot har de kritiserat den
svenska radikalfeminismen, vilket råkar vara ett brott mot
VärdegrundenTM.

Förklara också gärna varför
Researchgruppens Martin Fredriksson filmade en demonstration som så
kallade papparättsaktivister höll i Stockholm 2012.
Papparättsaktivister, om jag har förstått saken rätt, är
personer som opinionsbildar för pappors rätt att hålla kontakt med
sina barn. Det är alltså män som efter separationer har förlorat
rätten att träffa sina barn, men naturligtvis även mammor och
pappor, systrar och bröder samt vänner till dessa män, som blir
papparättsaktivister. Det har ingenting med rasism eller fascism att
göra, knappt ens med feminism, men Researchgruppen ansåg ändå att
det var viktigt att filma demonstrationen.

Kanske filmade Researchgruppen
papparättsaktivisterna för att föräldraskapet är en djupt
personlig och privat del av vilka vi är som människor. Vill man
skrämma ett folk till blind lydnad är det naturligtvis bättre ju
mer personlig information man har om medborgarna. Där kommer
Flashbackhacket in i bilden. För en tid sedan tillskansade sig
Researchgruppen en databas som avslöjar individerna bakom ett stort
antal användarnamn på Flashback. Naturligtvis motiverar man detta
med att det på Flashbacks politikforum finns ”rasister” som
uttrycker ”hat”. Men alla som har surfat på Flashback vet att
där finns så mycket mer. Där finns en sexavdelning, där människor
diskuterar sina hemliga sexfantasier och ibland perversioner. Där
finns ett drogforum, där människor berättar om sina
drogerfarenheter men också peppar varandra i ett underforum för
drogrehabilitering. Där finns rubriker som ”Barn och familj”,
”Relationsakuten”, ”Brott och brottsbekämpning” och annat,
där människor för diskussioner som pendlar mellan att vara
triviala, geniala och bara bisarra. Den gemensamma faktorn för alla
dessa ständigt pågående samtal är att deltagarna tar (har tagit)
sin anonymitet för given, och därför vågar dela tankar och idéer
som de kanske aldrig delar med någon irl.

Ett så fritt tankeutbyte är
naturligtvis katastrof för den som vill upprätthålla en makt som
bygger på skräck hos undersåtarna. Makt genom skräck handlar ju
om att ingen ska våga tänka självständigt, och den som inte kan
låta bli att tänka självständigt ska göra allt för att dölja
detta för omgivningen. Alltså är det logiskt att Researchgruppen
jobbade hårt för att komma över Flashbacks medlemsregister. Men
det bör också stämma till eftertanke hos alla dem som är just
sossar eller folkpartister som inte har något värre än en
fortkörningsbot i straffregistret: Även du har några mörka
hemligheter som du inte vill att hela Sverige ska få läsa om i
Expressen eller Aftonbladet (jo, det har du, det har alla, annars
vore vi inte människor). Den dagen du uttrycker en åsikt som inte
gillas av dem som just då sitter på den politiska respektive
mediala makten (och om du är övertygad om att det aldrig kan
inträffa; föreställ dig att SD får bilda regering) – vill du
verkligen att Sveriges eget Stasi ska straffa dig genom att göra
skampanj av din mörka hemlighet?

Trodde väl inte det. Det är därför
det inte spelar någon roll om Researchgruppen är extremvänster,
extremhöger eller mittpunktsnormala, om de har brottsregister som
maffiaveteraner eller är obefläckade jungfrur: Deras verksamhet är
odemokratisk, den syftar till att hjälpa makthavare att upprätthålla
makt genom skräck. Vi ska alla skrämmas till att hålla käften och
rätta oss in i ledet. Det är ironiskt att Researchgruppen har
kopplingar till Expo, som säger sig kämpa mot intolerans. Det är
ju just den genom skräckens primat kastrerade tanken som är den
bästa grogrunden för intolerans. När människor på grund av
skräck slutar att tänka själva, och följer Ledaren, det är då
saker kan gå riktigt illa.

Del 2

(Nu kommer en
fristående fortsättning på det du just har läst. Eftersom texten
blir väldigt lång vill jag tipsa om att detta är rätta stället
för den som vill ta en paus).

Skräckens primat – när makthavare och aspirerande makthavare
upprätthåller makten genom att gjuta skräck i medborgarna – är
något jag har antytt i tidigare texter. När jag beskrev
Värdegrundsdemokratin var det ett annat sätt att försöka
formulera hur vi i Sverige i dag har makthavare som försöker
skrämma oss till att sluta tänka själva och i stället lyda blint.

Medierna och journalisterna är huvudrollsinnehavare i dramat. I en
fungerande demokrati är journalisternas uppgift att granska
makthavarna, att stå i allmänhetens tjänst eller på den ”lille
mannens” sida, och för väljarnas räkning kontrollera att
makthavarna håller sina löften och inte missbrukar maktpositionen.
I Sverige i dag har många journalister i stället tagit på sig uppgiften
att granska och hålla koll på väljarna, att representera
makthavarnas intresse av att tysta dissidenter och kritiker.

I denna process är Researchgruppen och Expo nyckelfigurer. Det finns
kopplingar mellan de två, men både Researchgruppen och Expo
förnekar kopplingarna. När Researchgruppens Mathias Wåg på ett
socialistforum beskriver hur han vinner avhoppade högerextremisters
förtroende, poängterar han att det handlar om att ”visa att vi är
levande personer (…) som dessutom inte är en del av systemet
(tillskillnad från Exit/Expo)”. Expo å sin sida väljer på
sin hemsida att under FAQ besvara frågan ”Har Stiftelsen
Expo kopplingar till AFA [Researchgruppens föregångare hette Afa
dokumentation, min anm.]?”. Expos svar lyder ”Nej, stiftelsen
Expo är motståndare till våld och samarbetar inte med någon som
använder våld som politiskt vapen”.

Faktum är dock att i styrelsen för den kommersiella
researchtjänsten Piscatus sitter Robert Aschberg, Expos styrelse,
Mikael Ekman, researcher på Expo, samt Mattias Fredriksson, grundare
av Researchgruppen och (åtminstone fram till Sandstigs reportage för
några veckor sedan) researcher hos Researchgruppen.
(Fredriksson var för övrigt anställd som researcher hos
Aschbergs tv-program ”Insider” under 2007). Piscatus erbjuder
journalister att mot betalning få tillgång till en databas med
”fullständig domstolsbevakning” och omfattande
myndighetsbevakning. Mycket talar för att det är fråga om ett
smart affärsupplägg mellan Researchgruppen och Expo: då båda
ägnar sig åt övervakning och åsiktsregistrering har båda behov
av en omfattande domstols- och myndighetsbevakning, men eftersom
sådant är resurskrävande ser de till att få in pengar till sin
kontrollapparat genom att sälja valda delar till övrig media.

Om Researchgruppen är den ruffa och litet ”farliga” delen av den
till skräck syftande övervakningsverksamheten, så är Expo den
välkammade och rumsrena, som även ängsliga, ostraffade
folkpartister ska kunna lita på. Ska man säga något positivt om
Researchgruppen är det att de inte hymlar särskilt mycket med vilka
de är. När Ola Sandstig frågar Researchgruppens Mathias Wåg om
hans tid i Afa säger han: ”Det positiva är att vi var så
effektinriktade, man pratade inte så mycket på ett moraliskt plan”.
Den välvilligaste tolkningen man kan göra av Wåg är att detta
gäller fortfarande; det är effekt och inte moral som är intressant
för honom, när han åsiktsregistrerar dissidenter åt
kvällstidningsredaktörer (och i förlängningen åt politikerna)
ser han bara kampen mot politiska motståndare, inte att han är vad
vissa vänstermänniskor skulle kalla ”diktaturens kreatur”. Wågs
parhäst Martin Fredriksson vill överhuvudtaget inte reflektera över
vad han sysslar med när Sandstig frågar: ”Åsiktsregister hit
eller dit. Jag har inte byggt upp några register med åsikter utan
jag har jobbat med det här materialet helt enkelt. Om man tycker att
det är åsiktsregister så får det väl det stå en fritt”. På
twitter har Researchgruppen varit tydliga med hur man vill uppfattas:
”Bara systerorg till Expo är väl inget. Vi är Sveriges Stasi.
Lite fetare.” har man skrivit, liksom ”Ni som överklagar
böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skriver med
personnummer.” När en twittrare frågade hur detta skulle tolkas
svarade Researchgruppen: ”Tänker att det är rätt uppenbart att
jag skryter om vår övervakning av oliktänkande”.

Sådan ärlighet lider inte Expo av. Expo vill ju som sagt vara det
välkammade alternativet. Om Researchgruppens största fans finns
bland vålds- och revolutionsromantiker på vänsterkanten, så går
Expo in för att tilltala hela det politiska spektrat. Cecilia Stegö
Chilo, som var moderat kulturminister i 10 dagar, sitter som
borgerligt alibi i Expos styrelse – samtidigt som LO är en av
Expos huvudfinansiärer och bland andra IF Metall och Kommunal har
tagit fram skräddarsydda kurser för förtroendevalda i
samarbete med Expo (”Sverigedemokraterna som ett hot mot
arbetarrörelsen” är en av Expoföreläsarnas inriktning).

Expo använder gärna guilt-by-association. När Expo anklagar någon
för att vara högerextrem, rasist eller antisemit anser de sig inte
behöva konkreta exempel på att personen faktiskt sagt, gjort eller
skrivit något högerextremt, rasistiskt eller antisemitiskt. Nej,
när Expo vill brunmåla någon räcker det med att denna person har
citerat en författare eller haft Facebookkontakt med en bloggare som
i sin tur – kanske – kan beslås med högerextrema, rasistiska
eller antisemitiska aktiviteter. Det är det fulaste fulknep jag vet.
Dels för att det effektivt dödar allt fritt och intellektuellt
meningsutbyte när människor inte ens kan referera sedan länge döda
författare utan att först fråga sig om de är godkända av Expo.
Dels för att metoden syftar till att frysa ut, skapa öar av vakuum,
kring personer som vågar använda sin egen hjärna. Det enda sättet
att gå helt säker från framtida anklagelseakter från Expo är
nämligen att uteslutande diskutera banaliteter som Camilla Läckbergs
senaste bok, Da Buzz musik, nya plattevemodeller och goda recept på
korvgryta, samtidigt som man maniskt talar om att Sverige måste
”öppna sina hjärtan” och att det här landet faktiskt tillhör
dem som ”kommer hit mitt i livet”.

Dessutom verkar Expo inte tveka inför att glida på sanningen för
att göra sina ”granskningar” starkare. Journalisten Nils Funcke
har påpekat hur en sådan halvlögn från Expo fick en rad
medier att felaktigt peka ut Dispatchmedarbetaren Roger Sahlström
som dömd för hatbrott (att inga medier anser sig behöva
dubbelkolla Expos uppgifter är intressant att notera). Vid ett annat
tillfälle tvingades Expo be om ursäkt för att man pekat ut
fel person som rasist och nazist. När Expo anklagar filosofie
doktorn och SD-politikern Jan Olof Bengtsson för att vara antisemit
är tekniken fulcitering; Expo rycker några korta citat ur sitt
sammanhang för att kunna brunmåla Bengtsson. Har man som jag
läst hela den långa Flashbacktråd som ledde till ett av citaten på
Bengtssons blogg så är det tydligt att Bengtsson här argumenterar mot
antisemitism, han ”tar debatten” med ett par övertygade
antisemiter på Flashback. Jag har förstått att Expo inte tycker
att man ska ”ta debatten”, att de föredrar att skrämma
meningsmotståndare till tystnad genom hot om uthängning och social
stigmatisering. Det är ändå häpnadsväckande lågt att attackera
någon som ”tar debatten” genom att fulcitera och framställa
honom som det han argumenterade emot.

Ofta jobbar Expo som i fallet Jan Olof Bengtsson med öppna källor,
människor hängs ut och skandaliseras för sådant de har uttryckt i
eget namn på Facebook, en blogg eller i en artikel. Väldigt sällan
argumenterar Expo i sak. När Expo har bestämt att en person ska
brännmärkas så anser de sig inte behöva förklara vad som är
förkastligt hos personen. Läsaren ska bara köpa att när Expo
påstår att en människa är mindervärdig på grund av sin
bekantskapskrets, sina läsvanor eller sina uttalanden i sociala
medier (som alltså ofta är fulciterade) så är det så. Finns
inget annat att tillgripa kan Expo alltid dra upp att den person som
ska dödskallemärkas minsann var medlem i en suspekt organisation
eller prenumererade på en icke godkänd tidning för 20 år sedan.
Det ironiska är att när Expo kritiseras för att Tobias Hübinette
– våldsbrottsdömd Afa:it känd för rasistiska uttalanden – var en av
grundarna och de första medarbetarna i Expo, då menar Expo att det
där var länge sedan och inte längre kan ligga organisationen till
last. Ett snarlikt exempel på Expos dubbla måttstockar är att de
(när de talar om rasism och intolerans) fördömer kollektiv
bestraffning och menar att man ska döma människor efter deras
handlingar och inte vilken grupp de tillhör, samtidigt som kärnan i
Expos verksamhet är just att döma människor för att de tillhör
fel grupp.

Men Expo gör också, precis som Researchgruppen, ”avslöjanden”
som starkt indikerar att man har tillgång till datakällor som man
inte borde ha tillgång till. Individers tidningsprenumerationer och
medlemskap i organisationer är som sagt exempel på vad Expo brukar
informera om, liksom uppgifter om donationer och inköp som personer
har gjort över nätet. Med tanke på hur negativt svenska folket
brukar reagera på integritetskränkande övervakningsverksamhet
(IB-affären, Lexbase, polisens ”romregister” och FRA är några
exempel) så är det en gåta att vi inte har sett ett folkligt
uppror mot Expos övervakning och åsiktsregistrering.

Trots att det är Researchgruppen som förknippas med extremvänster
och politiskt motiverad våldsbrottslighet lutar jag åt att Expo är
den värsta av de två åsiktsregistrerarna och skräckmästarna.
Dels för att Expo försöker ge sken av att vara något annat än
ett nutida IB, dels för att Expo ännu mer än Researchgruppen
arbetar med guilt-by-association. Men kanske framförallt för att
Researchgruppen faktiskt kritiseras och blir ifrågasatta då och då
– Sandstigs reportage är ett bra exempel – medan Expo samarbetar
med alla större redaktioner och bjuds in som experter av både
borgerliga och rödgröna regeringar.

Del 3

Jag är bekymrad för demokratin i Sverige. Många av texterna jag
har skrivit de senaste åren har kretsat kring hur det kastrerade
debattklimatet, den snöpta tankefrihet som är resultatet av
skräckens primat, hotar demokratin. Jag har omväxlande kallat
fenomenet för bland annat Värdegrundsdemokrati, mjuktotalitarism,
mediekrati, men det grundläggande temat har varit detsamma: när
medborgarna i ett land inte får fullständig information om, och
inte får delta i/ta del av en helt fri debatt om
samhällsförändringar och politiska perspektiv på dessa, då råder
ingen riktig demokrati. För att riktig demokrati ska råda räcker
det nämligen inte med fria val, väljarna måste också inför dessa
fria val kunna bilda sin politiska uppfattning genom fri information
och fri debatt. Åsiktskorridoren är alltså odemokratisk.

I december förra året skrev jag ett blogginlägg som var mer
hoppfullt och optimistiskt. Jag trodde då att
Sverigedemokraterna hade potentialen att bryta denna antidemokratiska
utveckling. Min argumentation var att eftersom SD inte som de andra
partierna har anpassat sig till mediekrati och medielogik, och inte
heller har anledning att göra det eftersom medierna ändå alltid
kommer att hata och motarbeta SD, så kan SD som inget annat
riksdagsparti lyssna till och anpassa sig efter medlemmar och väljare
(i stället för redaktörer och journalister). SD kan stå för den
”goda populism” som Sverige så förtvivlat behöver, och SD har
potentialen att bli en lika bred och framgångsrik folkrörelse som
den svenska arbetarrörelsen var under 1900-talet. Så, ungefär,
resonerade jag, samtidigt som jag påpekade att utvecklingen också
kan gå åt andra hållet: SD har visat tendenser till väljarförakt
och bristande interndemokrati som absolut inte går ihop med god
populism eller att bli en folkrörelse för demokrati.

Den 16 mars insåg jag att SD hellre vill bli en del av mediekratin,
och fortsätta att odla väljarförakt och bristande interndemokrati,
än att försöka bli den goda populismens folkrörelse för
demokrati som jag hoppades på. Det var då Expos Daniel Poohl
publicerade det fjäskiga brev från Mattias Karlsson där Karlsson
ber om Expos hjälp att bekämpa politiska motståndare.
Karlsson vill ha ”relevant dokumentation” och ”information som
skulle kunna användas för att belägga kopplingen” mellan
politiska bloggar och nyhetssajter som Karlsson är rädd ska
”radikalisera” de delar av väljarkåren som Karlsson ser som
sina egna (”konservativa och demokratiska nationalister”).

Problemet här är inte att Mattias Karlsson ser bloggen Motpol och
nyhetssajten Fria tider som politiska motståndare som han vill
motarbeta. Varje politisk rörelse är beroende av politiska fiender
för att definiera sig själv och motivera sin existens. Problemet är
att Mattias Karlsson vänder sig till Expo. Expos metoder är kända,
och borde i synnerhet vara kända av SD-företrädare: Expo arbetar
inte med sakargument, Expo arbetar med guilt-by-association,
brunmålning, utfulning, skampålar och dödskallemärkningar. Att
Karlsson är medveten om detta visar hans ordval: ”information (…)
för att belägga kopplingen [min kursivering]”. Om Mattias
Karlsson verkligen var övertygad om att SD:s politik är bättre än
alla alternativ, skulle han då inte förlita sig på att
sakargumenten räcker? Att Mattias Karlsson vill ta hjälp av Expos
skräck- och skammetoder, tyder inte det på att Karlsson tvivlar på
den egna politikens bärkraft, alternativt att han ser SD:s
potentiella väljare som så dumma och lättledda (väljarföraktet)
att de måste skrämmas in i rätt fålla?

Händelseutvecklingen efter den 16 mars visar att Karlssons brev till
Expo inte var ett olyckligt undantag. Massuteslutningarna som just nu
sker i SD följer samma mönster.

Jag känner inte Gustav Kasselstrand, William Hahne, Jan Olof
Bengtsson eller någon annan av de 30-talet Sverigedemokrater som
just nu utreds för uteslutning. Jag vet inte vad de innerst inne
tänker om politiken, lika litet som jag vet det om Mattias Karlsson,
Jimmie Åkesson eller för den delen Fredrik Reinfeldt eller Stefan
Löfven. Men när jag har läst på Bengtssons blogg har jag aldrig
fått intrycket av en radikal neofascist. När jag, före
uteslutningsaffären, såg Kasselstrand debattera eller hålla tal i
tv såg jag bara en engagerad ungdomspolitiker företräda sitt
parti.

Alla partier har rätt att utesluta vilka medlemmar man vill. Det
förefaller också rimligt att SD utesluter fler medlemmar än andra
partier, eftersom SD sannolikt drar till sig en del rasister som inte
delar partiets grundläggande idéer. Huruvida de SD:are som just nu
är föremål för utslutning är sådana rasister vet jag som sagt
inte. Men jag reagerar starkt på hur dessa uteslutningar hanteras.
Det är Expometoder rakt igenom. I stället för sakliga och konkreta
argument gäller guilt-by-association; någon har läst fel
författare, någon är bekant med fel person, någon har inte
tillräckligt tydligt tagit avstånd, någon har ”brustit i
lojalitet”. Ovanpå detta en Mattias Karlsson som låter mer och
mer som Henrik Arnstad – det lurar neofascister och nazister i
varje buske och bara riddare Karlsson på sin vita springare kan
rädda Sverige från stöveltramp och gaskamrar.

Det är obegripligt. Samma Karlsson höll enligt referaten nyligen
ett föredrag för Heimdal där han sade ungefär det jag brukar
säga: att den svenska borgerligheten helt har släppt kultur- och
värderingsfrågorna till den postmarxistiska vänstern, och att ett
viktigt mål måste vara att åter göra konservativa värderingar
till något normalt och ”rumsrent”. Men vem har Karlsson tänkt
sig ska genomföra detta värderingsskifte, när han tycks vilja
utesluta varje SD:are som har någon mer tanke i huvudet än ”stoppa
massinvandringen” och ”heja Jimmie”? De ska inte heller bara
uteslutas, de ska brännmärkas med epitet som ”neofascist” och
”nazist” så att de aldrig mer får en chans att göra sig hörda
i svensk offentlighet.

Mina invändningar mot det SD just nu sysslar med är alltså främst
av moralisk natur. Man kan inte klaga över Expos och etablerade
mediers skampålejournalistik, guilt-by-association och
epitetsklistrande, och samtidigt använda samma metoder mot sina
politiska motståndare. Man kan inte gnälla över bristen på fri
debatt och demokratisk instinkt i Sverige, och samtidigt tysta
internkritiker i stället för att debattera med dem samt ignorera
den interna partidemokratin. Om man utger sig för att vara för fri
debatt, åsiktsfrihet och demokrati så får man f-n också leva upp
till det i det partiinterna arbetet. Allt annat är hyckleri. SD bör
behandla medlemmar som de uppfattar som ”ideologiska avvikare” så
som de själva vill behandlas av etablerade medier och partier: Rakt,
ärligt och med sakargument, inte med epitetsklistrande och skräckens
primat.

Men det finns också taktiska och strategiska skäl för SD att tänka
om. Så länge de andra partierna vägrar att erkänna och åtgärda
de problem som de stora invandringsvolymerna till Sverige orsakar så kommer SD att
växa, och detta oavsett om man har en Expoit, en ”neofascist”
eller en hamster till partiledare. Men det är inte uteslutet att några
av de etablerade partierna kommer att dra i invandringsbromsen. Liksom
S-bloggaren Johan Westerholm tror jag att “kollapsen är här nu“, och att den rent materiella sidan av
saken, med bostadsbrist och ”tomma lador”, kan tvinga fram någon
variant av luciabeslutet. När till och med en miljöpartist som
Bertil Torekull skriver om ett nödstopp är en sådan utveckling
sannolik.

Om det sker kommer många av de före detta sossar och moderater som
röstade på SD 2014 snabbt att återvända till sina gamla partier.
Varför stanna hos ett parti som enligt Mattias Karlsson har stora
problem med neofascistiska tendenser när de andra partierna
slutligen gör något åt asylhaveriet?

I en hypotetisk framtid där de etablerade partierna har tagit sitt
förnuft till fånga och normaliserat Sveriges invandringspolitik
måste SD:s existensberättigande vila på andra sakfrågor, som den
kamp för konservativa värderingar jag nämnde tidigare, eller en
bättre idé än övriga partier om hur sammanhållning, tillit och
välfärd ska upprätthållas i det invandrarland Sverige har blivit.
Om SD nu utesluter alla som har idéer utöver ”minskade volymer”
blir det väldigt svårt för partiet den dag de andra partierna
faktiskt minskar volymerna.

P.S. I sammanhanget måste jag säga något om hur journalister i
allmänhet och borgerliga ledarskribenter i synnerhet har hanterat
den senaste tidens händelser i SD. Till skillnad från, tror jag,
alla andra journalister i Sverige har jag inga problem med SD:s
politik. I jämförelse med de andra sju riksdagspartierna anser jag
att SD på flera viktiga områden har den politik som skulle vara bäst för
Sverige. Jag har inte heller några jätteproblem med SD:s historia.
Visst, SD har lik i garderoben, men det har de flesta partier.
Framförallt menar jag att om det väsentliga vore hur partierna
agerade för 20 år sedan så skulle jag hålla Moderaterna för det
bästa partiet, och det kan jag ju inte med tanke på deras politik i
dag.

Min stora invändning mot SD har i stället länge varit
toppstyrningen och den bristande interndemokratin, och efter de
senaste veckornas händelser är denna kritik från min sida så tung
att den väger över att jag tycker att partiet har en bra politik.

Det märkliga är hur andra journalister, som ständigt tar avstånd
från SD:s politik och bakgrund, verkar se de pågående
uteslutningarna som något bra och positivt för SD. Plötsligt tar
borgerliga ledarskribenter Mattias Karlssons ord för sanning, säger
Karlsson att någon är neofascist så är det så, det behövs inga
bevis eller vidare förklaringar. Den enda invändning mina före
detta kollegor gör mot uteslutningarna är att de ”tyvärr” nog
kommer leda till ännu större opinionsstöd för SD, när partiet nu
blir mer ”rumsrent”. Att Karlsson vill in i den sköna
mediekrativärmen, och att journalisterna på nåder kanske släpper
in honom i förstugan, kunde inte illustreras tydligare. Inte heller
hyckleriet hos både SD-ledningen och journalistkåren.



Något om det fria ordet

Annat Posted on 08 Jan, 2015 12:56:55

Jag tänker på Täppas Fogelberg. Nu, när varenda svensk journalist och publicist utbrister ”Je suis Charlie” och håller brandtal för det fria ordet, tänker jag på Täppas Fogelbergs debattartikel från 2012; ”Jag har tröttnat på att betala för Lars Vilks polisskydd”. Fogelberg menade att eftersom Vilks ”smädande av islam” bara handlar om att Vilks vill ha ”uppmärksamhet” så borde man ”dra in hans bevakning och lägga ut stormningen av hans hus på Youtube”.
Täppas Fogelberg uttryckte sig vulgärare än någon annan, men han var inte ensam. Många svenska journalister och debattörer har genom åren i olika sammanhang ifrågasatt just Lars Vilks sätt (och därmed rätt) att använda det fria ordet. Därför tycker jag att alla som är chockade, ledsna och arga över terrordådet i Paris ska sända en tanke till dem som fortfarande lever, men som har ett pris på sitt huvud på grund av sådan islamistisk fundamentalism som av allt att döma drabbade Charlie Hebdo. Alltså:
Je suis Lars Vilks.
Je suis Salman Rushdie.
Je suis Lars Hedegaard.
Je suis Ayaan Hirsi Ali.
Je suis Kurt Westergaard.
Je suis Jyllandsposten.

Med flera…

2007 utsattes Nerikes Allehanda för hot efter att ha publicerat en av Vilks Muhammedbilder. Jag arbetade då på Corren, och argumenterade internt för att vi skulle publicera samma bild i en solidaritetsaktion med Nerikes Allehanda. Min tanke var att om alla svenska tidningar gjorde samma sak skulle de hotfulla islamisterna till slut tvingas ge upp – de kan ju knappast hota varenda tidning varje dag (man kan säga att jag förfäktade den närapå socialistiska idén om kollektivets makt; tillsammans står vi starka, ni vet).
Jag fick inget gehör för mina tankar. ”Vi ska inte kränka”, var den utbredda övertygelsen, och jag talade för döva öron när jag hävdade att det är en rasistisk tankegång att utgå från att människor med annan bakgrund än svensk och annan religion än kristen är sämre rustade att ta en kränkning.

I dag är läget annorlunda. Som fristående bloggare, utan ett medieföretags ekonomiska och personella resurser i ryggen, skulle jag inte ta risken att publicera Muhammedkarikatyrer. Jag har analyserat, kanske mer än de flesta, vilka personliga uppoffringar jag är beredd att göra för det fria ordet. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, jag har lämnat journalistyrket, jag har sänkt mina inkomster och börjat utbilda mig till ingenjör – allt för att få uttrycka de åsikter och tankar som jag inte fick uttrycka som journalist. Men jag har tre minderåriga barn och vill inte riskera att göra dem moderlösa för principen att allt får ifrågasättas och smädas. Därför blir det inga Muhammedkarikatyrer här på bloggen. Så futtig är jag.

Samtidigt visar mina erfarenheter att hoten mot det fria ordet finns på många nivåer. Den som utmanar de islamistiska fundamentalisterna riskerar som vi vet att utsättas för fatwa, mord och terror. Men den som utmanar andra ”heligförklarade” ideologier i Sverige riskerar att utsättas för icke livshotande, men ändå kännbara sanktioner. Man kan till exempel åtalas och dömas för hets mot folkgrupp.
Je suis Dan Park.
Je suis Henrik Rönnquist.

Eller man kan bli av med jobb, göras till persona non grata och frysas ut ur det offentliga samtalet.
Je suis Marcus Birro.
Je suis Gunnar Sandelin.
Je suis Pär Ström.
Je suis Ingrid Carlqvist.
Je suis Karl-Olov Arnstberg.
Je suis Jan Tullberg.

Med flera…

Jag ska sluta nu, för jag tror att man tänker klarast och klokast kring viktiga saker som yttrandefrihet och åsiktsfrihet när man inte är chockad och upprörd. Jag har genom åren skrivit många texter på temat, eftersom jag är rädd att det fria ordet och tankefriheten hotas av många saker: inte alls bara fundamentalistisk islamism, utan också sådant som konsensuskultur, konformism, åsiktskorridor, debatten om ”näthat”, kränkthetskultur och postmarxistisk identitetspolitik, för att nämna några faktorer. Ett exempel är min Neotext om ”värdegrundsdemokratin”.



Vad var det jag sade?

Annat Posted on 31 Dec, 2014 20:02:48

Det är både näbbigt och oartigt att säga ”vad var det jag sade” när man får rätt. Men ibland är det svårt att låta bli. Jag har i flera år varnat för vad jag har sett som en obehaglig utveckling hos de fyra borgerliga allianspartierna. Nu när DÖ (decemberöverenskommelsen) bekräftat mycket av det jag har varnat för är borgerliga väljare, sympatisörer, debattörer och politiker upprörda, ja nästan chockade, över vad de upplever som ett stort svek. Därför tillåter jag mig att vara näbbig och oartig: Vad var det jag sade?! Det är ju det här jag har försökt att säga i flera år.

DÖ visar att allianspartierna, samt många av de debattörer som sympatiserar med alliansen, inte fäster vikt vid sådant som demokrati, tankefrihet och fri debatt, eller att arbeta för den politik man förespeglat väljarna att man vill driva. I stället sluter man ett avtal med sina politiska motståndare som syftar till att befria proffspolitikerna från det valresultat som folkets val har skapat. I syfte att helt utestänga ett parti (SD) och dess hjärtefråga (migrationspolitiken) från debatt och inflytande är det uppenbarligen okej att inskränka demokratin och ge upp ambitionerna att påverka politiken i Sverige under minst 3,5 år (om DÖ inte spricker har alliansen förmodligen frivilligt avsagt sig allt inflytande under 7,5 år, eftersom borgerliga väljare nu tycks fly alliansen som råttor flyr ett sjunkande skepp).

Låt mig ge några exempel på varningar jag har framfört om borgerlighetens utveckling de senaste åren:

* I Magasinet Neo skriver jag om hur värdegrundsdemokratin fått de borgerliga partierna att anamma postmarxistiska idéer. Ett citat: ”Våra borgerliga allianspartier kan känna sig blåsta. De har misstagit ”den demokratiska värdegrunden” för att vara neutral (så som den faktiskt är neutral inför olika ekonomisk-politiska modeller). Alltså har allianspartierna bit för bit anpassat sig efter värdegrunden – lite positiv särbehandling här, lite normkritik där, lite nystartszon här och lite feminism där. Allianspartierna verkar inte ens ha insett att de gav upp det borgerliga bit för bit, men nu när väljarna har ledsnat på jobbskatteavdrag märks det.”

* I ”Strukturer som snuttefilt” (Gotlands Allehanda) skrev jag också om hur svensk borgerlighet anammat vänsteridéer, och hur negativt detta har varit för utvecklingen i den svenska skolan.

* I ”Reinfeldts pussel går inte ihop” (Gotlands Allehanda) rapporterade jag från Moderaternas arbetsstämma och konstaterade att Reinfeldt förkastar vissa delar (de ekonomiska) av 68-vänsterns idéer men omfamnar andra.

* I ”Folkfostrarpartiet” (Barometern) skriver jag att Folkpartiet borde sätta större tilltro till människors tankeförmåga och fria vilja.

* I ”Finns det en höger utanför plånboken?” (Barometern) konstaterar jag att borgerliga ideologier tvärtemot vad illasinnade rykten säger har många värdefulla idéer som inte rör ekonomi, men att dessa icke-materialistiska värden inte är särskilt framträdande hos svenska, borgerliga politiker.

* Att svensk borgerlighet utvecklas mot en vulgärliberalism som bara bryr sig om pengar och rättigheter (aldrig skyldigheter) skriver jag också om i ”Utan skyldigheter i marknadsstaten” (Barometern).

Såhär skulle jag kunna fortsätta att rada exempel. Särskilt skulle jag vilja länka till två Axesstexter, men de är numera oåtkomliga för icke-prenumeranter (om du är plusanvändare finns länkarna till texterna här och här , om du vill leta upp texterna på biblioteket handlar det om ”Sluta med propagandan”, s43-46 i Axess nr 1 2014 samt ”Vad menar ni med frihet?”, s30-31 i Axess nr 6 2014).

Sammanfattningsvis har min kritik handlat om att allianspartierna har övergett konservativa, men även klassiskt liberala, värderingar, att de inriktat sig alltför snävt på ekonomiska frågor, att de köpt hela paketet av postmarxistiska idéer om ”maktordningar” och ”över- och underordning”, och att de därmed också köpt postmarxisternas syn på demokrati och frihet som i korthet går ut på att demokrati är att bekänna sig till postmarxistiska värden och att frihet är att med tvång ta ”privilegier” från ”de överordnade” och ge till ”de underordnade”. I Axesstexten ”Vad menar ni med frihet?” går jag också in på att så kallade borgerliga som bara bryr sig om ekonomi och skatter borde bekymras av utvecklingen. Ett citat: ”Marknadsliberaler som engagerar sig i skatter och regleringar på företagsområdet men som anser att kultur- och värderingsfrågor inte angår dem är härmed varnade: När staten har exproprierat äganderätten till våra hjärnor är det snart plånböckernas tur.”

Att borgerliga har kunnat strunta i allt utom den ekonomiska politiken har kanske delvis berott på den ekonomiska politiken. Som jag skrev i förra blogginlägget (om ”white flight”) tenderar den som har resurser och möjligheter att genom skolval, bostadsköp, fritidsvanor och annat isolera sig med likasinnade (samtidigt som man bedyrar att ”vi gillar olika!”). Jag misstänker att segregeringen och klyftorna i det svenska samhället har bidragit till att många borgerliga inte bryr sig om något annat än skatterna och avdragen, för i den egna lilla bubblan märks inte så mycket av den radikala postmarxismen.

Och därför blev många borgerliga så chockade av DÖ. Nu kommer ju just skatterna och avdragen att påverkas i en icke-borgerlig riktning, och då blir många upprörda. Att DÖ egentligen handlar om att 800 000 väljare röstade på ett parti som inte är postmarxistiskt, och att detta parti och dessa väljare måste frysas ut och tystas, det vet jag inte om särskilt många är medvetna om eller bryr sig om.

När jag har framfört min kritik mot svensk borgerlighet har jag ofta fått höra att det var värre förr, att Sverige var mer socialistiskt när vi inte hade fritt skolval, privata apotek och jobbskatteavdrag. Därför blev jag glad när jag under julhelgen följde en uppmaning från Flashbackanvändaren Strix m/94 och såg ett Youtubeklipp. Det är en 30 minuter lång ”Aktuellt Special” från 1990, där Lars Adaktusson och Hans Larsson frågar ut dåvarande Moderatledaren Carl Bildt. Se klippet, för det säger det mesta om hur mycket sämre det politiska debattklimatet har blivit i Sverige och hur mycket trängre åsiktskorridoren har blivit. Samtidigt visar klippet också hur journalisterna, i synnerhet Adaktusson, redan då försökte bannlysa vissa åsikter från det offentliga samtalet genom att stämpla dem som odemokratiska. Orkar ni inte se hela klippet så scrolla fram 20 minuter. Här har journalisterna i nästan 10 minuter försökt framställa Moderaterna som ett ”flyktingfientligt” och ”främlingsfientligt” parti, eftersom vissa partimedlemmar har lämnat invandringskritiska motioner till en kommande stämma. Bildt har flera gånger förklarat att han personligen står för en mer liberal invandringspolitik, men att han tycker att det är mycket viktigt att alla åsikter får komma fram och stötas och blötas i en fri debatt. Adaktusson visar värdegrundsdemokratiska instinkter när han säger att det finns människor som ”tvivlar på Moderaternas pålitlighet och demokratiska sinnelag när det handlar om flyktingar och invandring”. Bildt är iskall och svarar ”Vad menar du med att man tvivlar på vårt demokratiska sinnelag?”. Adaktusson fortsätter genom att hävda att vissa kanske ”tvivlar på att Moderaterna är rumsrent när det handlar om flyktingpolitik”. Då håller Bildt en svavelosande predikan om demokrati, yttrandefrihet, tankefrihet, åsiktsfrihet och debattfrihet, som borde få varje borgerligt sinnad att gråta över vad som gått förlorat på 24 år.

I dag har vi i stället en M-ledare som säger att svenska folket måste ”öppna sina hjärtan”, som viftar bort allt ifrågasättande av invandringspolitiken med att han sett ”oändliga fält och skogar” när han har flugit över Sverige, och som på julafton yttrade: ”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer, eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare”. Ingenting tyder på förbättringar med Anna Kinberg Batra, som redan innan hon har hunnit bli vald till partiledare lovar att lägga ned all oppositionspolitik till nästa val, som hon av outgrundlig anledning tror att alliansen har chans att vinna.

Fler och fler spekulerar i att det ska bildas ett eller flera nya borgerliga partier. Jag hoppas att det sker, för de förment borgerliga partierna i alliansen har jag inte längre något hopp om.

Gott nytt år på er, och fortsätt gärna att mejla mig era funderingar och reflektioner. Jag är usel på att besvara mejl – som trebarnsmor och heltidsstudent hinner jag helt enkelt inte – men det många av er skriver är så klokt och tankeväckande att det är en fröjd att läsa, ger mig hopp om framtiden och inspirerar mig att skriva nya blogginlägg.



Om bland annat “white flight”

Annat Posted on 08 Dec, 2014 22:03:08

Egentligen skulle det här bli ett
superkort inlägg där jag bara tipsade om min senaste krönika;
”Lyssna på väljarna framför medierna”, som
publicerades i Norrbottens-Kuriren den 3 december.

Krönikan handlar om den så kallade
”mediekratin”; att kommunikationen mellan politiker och väljare
alltmer kommit att filtreras via medier, att detta gör att politiker
i dag lyssnar mer till journalistkåren än till väljarna, och att
jag ser denna utveckling som ett demokratiskt problem.

Men nu får det blir ett långt inlägg.
Dels för att den senaste veckans politiska händelser, och
mediereaktionerna på dessa, får mig att vilja leka med tanken och
vända upp och ned på vissa vedertagna ”sanningar”. Dels för
att den dramatiska händelseutvecklingen på flera sätt illustrerar
fenomenet ”mediekrati” som min krönika i Norrbottens-Kuriren
handlar om.

Ta till exempel journalisternas och
statsvetarnas stora förvåning över att Sverigedemokraterna röstade
ned regeringens budget. För den som bryr sig om att följa
alternativa medier där SD-sympatisörer gör sig hörda stod det
tidigt klart att ett SD som släppte igenom regeringens budget hade
drabbats av en mycket hård svekdebatt. Att trots det förvänta
sig att SD skulle lägga ned sina röster – för att eventuellt
vinna någon poäng hos de etablerade medier som ändå har gjort
till sin livsuppgift att alltid framställa partiet i sämsta möjliga
dager – är faktiskt rent obegåvat. Ändå uttryckte mängder av
journalister och statsvetare just att de var ”förvånade” över
SD:s val.

Samma sak med ältandet om praxis. ”SD
bröt mot praxis”, snyftar debattörer och politiker från de andra
partierna, som om man kan kräva eller förvänta något annat av SD som gång på
gång har drabbats när de andra partierna har valt att frångå
praxis (kvittningssystemet, talmansvalet, utskottsordförandeposter
för att nämna några exempel) – utan att någon journalist i
anklagande ton har frågat de andra varför de inte följer praxis.

Det är så uppenbart att det blir
banalt att påpeka att det går en avgrundsklyfta mellan SD och de
andra partierna. Men jag tror inte att klyftan egentligen handlar om
”synen på alla människors lika värde”, eller ens
invandringspolitiken. Jag tror att den främsta orsaken till klyftan
är att alla de andra partierna har accepterat och anpassat sig efter
mediekratin och medielogiken, medan SD inte har gjort det.

Detta gör att SD har en potential som
inget annat parti i Sverige i dag att faktiskt stå för demokrati, i
bemärkelsen att lyssna på väljare och partimedlemmar och anpassa
sig efter dessas, snarare än journalistkårens, åsikter. Jag har i
något sammanhang efterlyst ”den goda populismen”, och med det
menat att politik utformas i dialog med väljare i stället för att
politiken utformas i en avskärmad elitbubbla där de enda känslorna
för folket är förakt. Det är denna goda populism SD har potential
att förverkliga, just för att de är pariastämplade av etablerade
medier och därför inte har någon anledning att anpassa sig till
medielogiken.

Men det handlar än så länge bara om
en potential, och utvecklingen kan lika gärna gå åt andra hållet.
För samtidigt som SD på ett befriande sätt motiverar sitt röstande
i budgetfrågan med att ”det var det här våra väljare ville”
(en formulering vi borde få höra mycket oftare från alla partier),
så finns i partiet tendenser till toppstyrning och ett förakt från
partiledningen gentemot gräsrötterna (minns Linus Bylunds ord om
”idioter, bonnläppar och rasister”). Jag har skrivit tidigare om
detta (texten finns inte längre på nätet, men citat ur den finns i
denna bloggpost av Thoralf Alfsson. OBS att Alfsson är aktiv
Sverigedemokrat så den som ”inte vill ta i sådana med tång”
bör inte klicka på länken).

När jag i våras besökte den
konservativa studentföreningen Heimdal var det en Heimdalit som
jämförde Sverigedemokraternas utveckling med den tidiga
socialdemokratin i Sverige. Han såg samma potential att växa och
bli en betydande och inflytelserik folkrörelse, och han såg samma
desperata reaktionsmönster från etablerad makt och överhet, samma
försök att skrämma till tystnad, frysa ut, håna och mobba och
till och med lagstifta emot. Jag hade själv inte tänkt så, men har
sedan sett liknande jämförelser i Flashbacks mastodonttråd ”Början
på ett mediakrig om mångkulturen?”
.

Och om jag har rätt i att mediekratin
har gjort att den svenska partidemokratin är på dekis, och att SD
är det enda undantaget från regeln, då har partiet kanske en
framgångssaga av socialdemokratiska mått framför sig. Att vara det
enda partiet som står för vad folk, i stället för journalister,
tycker, borde ge chans till stora valframgångar. Invandringsfrågan
är naturligtvis det tydligaste exemplet. Den svenska journalistkåren
har med några få undantag anslutit sig till idén att den som vill
se minsta minskning av dagen invandring till Sverige är en rasist
(fast nu kanske det blir mer trendigt att använda ordet
”neofascist”?). Samtidigt visar SOM-undersökningen att när
svenska folket får frågan om det är ett bra förslag att minska
flyktinginvandringen svarar 44 procent ”bra förslag”, 31 procent
”dåligt förslag” och 25 procent ”varken eller”. När frågan
i stället är om det är ett bra förslag att öka
flyktinginvandringen svarar 50 procent ”dåligt förslag”, 18
procent ”bra förslag” och 32 procent ”varken eller”.
På båda frågorna är det alltså de invandringskritiska
alternativen som får flest anhängare. Man kan knappast anklaga
svenska journalister för att ”vara demokratins vakthundar”, i
bemärkelsen att representera väljarnas åsikter, i denna fråga
(läs Tino Sanandaji om hur media trollar med SOM-undersökningen).

Men det finns andra exempel på att SD
ställer sig på väljarnas sida, mot en enad journalistkår och sju
(nästan) enade riksdagspartier. Jag tänker främst på frågan om
kvotering av föräldraförsäkringen, som undersökningar visar att
cirka 80 procent av svenska folket är emot. SD säger nej, vilket
flera av de borgerliga partierna också gjorde tidigare. Eftersom de
borgerliga partierna vill älskas av journalisterna (som utan något
tydligt undantag är för kvoterad föräldraförsäkring) är det
numera bara Kristdemokraterna som litet halvkvädet och samtidigt som
de ber om ursäkt för sin existens protesterar mot statens
inblandning i familjelivet.

Jag ansluter mig alltså till dem som
tror att SD har potentialen att upprepa Socialdemokraternas enorma
framgångar från förra seklet. Liksom S då var ensamma om att
driva frågan om mänskliga och drägliga villkor för den växande
skaran av arbetare, är SD i dag ensamma om att lyssna på vad
svenska folket faktiskt vill, i stället för att ängsligt försöka
blidka en grupp av journalister och andra elittyckare som lever ett
isolerat liv i Stockholms innerstad och har dålig koll på vad som
händer i övriga landet (eller ens i förorter några kilometer
bort).

Och detta för mig vidare till en annan
sak: så kallad ”white flight”. White flight kallas fenomenet när
etniska svenskar, men även framgångsrika invandrare, flyr de
bostadsområden, skolor och andra institutioner som blir alltmer
präglade av mångkultur. White flight är som onani – alla gör
det men ingen pratar om det. Som boende i ett mångkulturellt område,
med mina barn omsorgsfullt placerade i förskolor och skolor utanför
vårt eget bostadsområde, tycker jag att vi måste börja tala om
white flight-fenomenet. För det är inte längre bara bostadsområde
och skola/förskola det handlar om. När jag besöker biblioteket,
badhuset eller någon av de vackra och barnvänliga cityparker som
finns i staden där jag bor, så slår mig alltid samma tanke: Var är
svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är
inte många, de är definitivt inte ”87 procent”, och jag undrar
hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om
svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?

”White flight”-fenomenet
illustrerar varför det offentliga samtalet om rasism har spårat ur
så fullständigt. Traditionellt har man med ”rasist” avsett en
person som hävdar att det finns ”raser” och att vissa ”raser”
är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader.
Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i
den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att
bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern
som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig
lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så
många asylsökande att hälften av förstaklassarna kommer från
denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar
tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta
ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande
ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i
hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta
ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla
som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivåer kan
hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är
alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk
med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över
hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet
tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor,
som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som
rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för
mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt
som rasism.

Med en mer stringent definition av
rasism är det däremot självklart att politiken bör söka
balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det
hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i
det. Det är det jag menar att ”white flight”-fenomenet visar;
att svenskar generellt inte har något problem med invandrare, men
när invandrarna blir “för många” (och var den kritiska gränsen går
varierar nog med sammanhang) då drar svenskarna. Svensken som var
glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets
klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i
klassen, har han plötsligt blivit rasist eller drar han slutsatsen
att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar
språket och måste få extra stöd från läraren?

När jag hävdar att ”white flight”
är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en
annan association nära till hands: De flesta kända försök att
förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått
tråkiga konsekvenser. Tänk om ”white flight”, liksom onani, är
ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller
strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill?
Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella
övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ”gillar olika”
och ”är 87 procent”, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp
för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från
mångkulturen?

Därför köper jag inte de
salvelsefulla litaniorna om SD som ett ”rasistiskt” eller “neofascistiskt” parti. SD
vill enligt egen utsago minska invandringen med 90 procent, de vill
inte stänga gränserna (trots att den formuleringen används om och
om av journalister, liksom samma journalister skriver att SD vill
”avskaffa den fria aborten” när sanningen är att SD vill ändra
tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12, vilket är
den tidsgräns våra nordiska grannländer har. Fast grannländerna
är ju förstås rasister, eftersom de har ungefär sådana
invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha). För bara något
decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD
har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons
S-regering ”luciabeslutet” som stramade åt invandringen till
Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och ”göra upp med
sin rasistiska historia”, om nu allt som är mindre än dagens
invandringsvolymer är rasism?

Som konservativ är min
grundinställning att samhällsförändringar ska ske så långsamt
och försiktigt att man inte råkar slå sönder något som fungerar
väl. En så dramatisk demografisk förändring som dagens invandring
till Sverige innebär är allt annat än långsam och försiktig, och
det vi råkar slå sönder på vägen kan visa sig omöjligt att
reparera i efterhand. Konservativa som är för dagens svenska
invandringspolitik, om det nu finns några sådana, får gärna
skriva till mig och förklara varför jag har fel.

I sammanhanget vill jag också säga
att jag inte tror på de debattörer, till höger och vänster, som
försvarar dagens invandringsvolymer och menar att det bara är
”bristande integrationspolitik” som är problemet. I min värld
är integration direkt kopplad till volym. Den hypotetiska
skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre
integrationsmöjligheter än den hypotetiska skolklassen med 20
invandrarelever (särskilt efter att ”white flight” har fått
alla elever med svenska som modersmål att byta skola). Dessutom är
de integrationspolitiska förslag som brukar framföras politiskt
ogenomförbara. Vänsterns och socialliberalernas integrationspolitik
brukar innebära positiv särbehandling av invandrargrupper;
kvotering, subventionerade anställningar, särskilda bidrag till
kultur med ”mångfaldsperspektiv” och liknande. Det strider mot
principen om likhet inför lagen, och framförallt strider det mot
svenskens sinne för rättvisa. Här ska ingen glida fram på en
räkmacka med en silversked i röven, oavsett om orsaken är att man
är adlig eller att man har flytt från Syrien. Politiker som
försöker genomföra detta kommer inte att lyckas, trots att
journalisterna lär göra allt de kan för att hjälpa till med
propaganda.

De mindre sociala liberalernas
integrationspolitiska vision handlar i stället om att avskaffa
välfärdsstaten. Avskaffade regleringar av arbetsmarknad och
bostadsmarknad ska möjliggöra den fria invandring och fria tillgång
på lågbetald arbetskraft som dessa liberaler drömmer om. Men en
dröm lär det förbli, eftersom svenskar överlag inte är förtjusta
i fattigdom och stora klyftor, och de vänsterlutande journalisterna
inte lär hjälpa liberalerna med deras Ayn Rand-utopi.

Å andra sidan kan Ayn Rand-liberalerna
få som de vill i slutändan i alla fall. För om dagens
invandringsvolymer bibehålls (eller till och med ökar, som prognoserna från Migrationsverket säger) och trenden med invandrares låga
sysselsättningstal håller i sig kommer den ekonomiska grunden för
välfärdsstaten att krascha. Samtidigt kommer ”white flight” och
enklavisering att ha skadat tilliten så att viljan att betala höga
skatter inte längre finns. Då kan liberalernas dröm uppfyllas, och
samtidigt kommer misären att vara så djup att det åter finns en
efterfrågan på Socialdemokraternas traditionella politik. En
win-win, som bara kräver att man krossar några ägg på vägen?

Jag vet inte vilken grupp jag tycker är
mest förljugen; journalisterna som visar Stasifasoner när de jagar
”rasister” och friserar verkligheten, Alliansen som låtsas att
allt blir bra om vi sänker ingångslönerna (vid vilken ingångslön
blir svenska företag egentligen intresserade av att anställa en
analfabet som vägrar att samarbeta med personer av motsatt kön?),
eller vänstern som låtsas att allt blir bra om vi bara erkänner
vår ”vita skuld” och ger invandrare tillräckligt mycket positiv
särbehandling? Det jag vet är att tävlandet i att förkasta SD
står mig upp i halsen, och att om SD får de framgångar jag har
skrivit att de har potential till så kommer jag att hånskratta åt
journalisterna, Alliansen och vänstern och säga att ”ni får vad
ni förtjänar, ni borde ha intresserat er för vad väljarna
upplever och tänker i stället för att göda varandras egon på
twitter och annorstädes”.

*****

P.S. Blir du ledsen och vill höra att
det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns
det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och
anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s
möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra
partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare
utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.

P.S.2. Och även om det skulle ske så
lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja
väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida.
Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag,
men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en
symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling,
den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa
monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av
försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden
där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På
en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket
emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken
försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett
parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.



Katharsis

Annat Posted on 10 Nov, 2014 21:09:56

”Varför just ingenjör?” Den
frågan har jag fått många gånger sedan jag bestämde mig för att
lämna journalistiken och bli ingenjör. Det fullständiga svaret på
frågan är så långt att det skulle bli ett eget blogginlägg. Men
en av många faktorer som fick mig att välja ingenjörsbanan var
förhoppningen att jag som ingenjör skulle inte bara tillåtas, utan
att det skulle krävas av mig att vara logisk och konsekvent. En av
de värsta sakerna med att vara journalist och ledarskribent var
nämligen förbudet mot att följa förnuftet, när detta ledde till
värdegrundsstridiga slutsatser. Som journalist eller ledarskribent i
Sverige i dag tvingas du ständigt att vara ologisk och inkonsekvent,
att gå emot ditt eget förnuft, för att det du skriver ska stämma
med värdegrunden.

Efter en halv termin på
ingenjörsutbildningen konstaterar jag att just denna förhoppning
hittills har infriats. Logik och konsekvens är vad som gäller, och
efter 14 år av förbud mot logiska tankar är det befrielse, rentav
katharsis, att tankarna plötsligt ska hänga ihop och att det
egna förnuftet och slutledningsförmågan inte är styggelser som
man ska skämmas över och försöka dölja.

Att journalister, som traditionellt har
haft i uppgift att oförväget söka och säga sanningen, i Sverige
inte längre får lyssna till sitt eget förnuft och lita till sin
egen logiska slutledningsförmåga beror på den nya statsreligionen.
Ja, jag vet att Sverige brukar beskrivas som det mest sekulariserade
landet och svenskarna som det minst religiösa folket, men förbudet
mot logik, konsekvens och förnuft kan inte förstås som något
annat än en religion. Den nya heliga skriften heter Värdegrunden,
de nya predikanterna är journalister och politiker, den nya
arvssynden heter vithetsprivilegium, kolonialt arv, patriarkat,
heteronormativitet och cis-normativitet och viktigaste budord eller
gyllene regel i den nya religionen är dogmen om ”allas lika
värde”.

Hur denna dogm egentligen ska uttolkas
och vad den innebär kan ingen riktigt förklara, och just därför
kan ”allas lika värde” användas svepande och slarvigt för att
exkludera misshagliga personer eller åsikter. Det förvånar därför
inte att Svenska Journalistförbundet, fackförbundet där jag av
någon anledning fortfarande är medlem, nyligen beslutade att skriva
in ”allas lika värde” i sin ”värdegrund”. Syftet, enligt de
SJF-medlemmar som föreslog stadgeändringen, är att kunna utesluta
medlemmar som Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch
International, eller säga nej till medlemsansökningar från
personer som Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Avpixlat. Det SJF
verkar ha missat är att själva idén med åsiktsbrott och krav på
att omfatta en värdegrund innebär ett sluttande plan: I dag kanske
man vill utesluta Ingrid Carlqvist, nästa månad är det Marika
Formgren och om något halvår är det Sanna Rayman eller Anna
Dahlberg.

Om någon läsare av bloggen är sugen
på aktivism förslår jag därför att ni anmäler mig till SJF för
brott mot värdegrundens ”allas lika värde”. Jag har i två
publicerade artiklar, en i Barometern i mars i år som återges här, och en i Norrbottens-Kuriren för bara några veckor
sedan, kritiserat och ifrågasatt dogmen om allas lika värde. Om SJF
menar allvar med att medlemmar måste ”ställa upp på principen om
allas lika värde”
är det alltså tveksamt om en sådan som
jag kan få vara kvar som medlem. Om ni undrar varför jag inte
anmäler mig själv är svaret att jag inte har tid, jag prioriterar
ingenjörsutbildningen och familjen framför att försöka väcka
journalistkårens förnuft till liv. Om ni undrar varför jag
föreslår att någon annan anmäler mig är svaret att om jag blir
pilotfall, i stället för till exempel Ingrid Carlqvist, så kanske
det sluttande planet blir synligt och SJF slutar att kräva att alla
medlemmar delar den rätta tron. En fri press i ett demokratiskt land
kan inte ha krav på journalister att dela vissa åsikter eller
trosuppfattningar, det är i totalitära stater där pressens roll är
att hylla ledarna och tysta oppositionen som det fungerar så.

Det är längesedan jag skrev på
bloggen, och det beror just på att jag prioriterar studierna och
familjen; tiden räcker inte till. Idéerna och tankarna jag skulle
vilja skriva bubblar dock över, och just nu får jag disciplinera
mig för att inte fresta på ert tålamod genom att skriva extremt
långt om allt som har hänt och inte hänt i politiken de senaste
månaderna. Jag vill tipsa om några texter av mig som har
publicerats på olika ställen under sommaren/hösten, notera dock
att det bara är den redan nämnda krönikan i Norrbottens-Kuriren
som är skriven efter valet:

* Om värdegrundsdemokrati i Magasinet
Neo
, en text som fick både Researchgruppens Mathias Wåg och
historiestudenten Henrik Arnstad att anklaga Neoredaktören Ivar Arpi
för fascism och högerextremism när han länkade den på twitter.

* ”Vad menar ni med frihet?” i
Axess
, om de ideologiskt vilsna nya Moderaterna.

* Om hur den svenska konformismen och
värdegrundshysterin hotar företagandet, i stiftelsen Den Nya
Välfärdens tidning
.

* Och som sagt, om ”allas lika värde”
och varför allas likhet inför lagen vore ett bättre politiskt mål,
i Norrbottens-Kuriren.

* I slutet av augusti höll jag
dessutom ett tal på ett Engelsbergsseminarium som Ax:son
Johnsonstiftelsen arrangerade. Mitt talmanus finns inklistrat sist i
detta blogginlägg.

Innan jag slutar måste jag bara
kommentera två underligheter i den politiska debatten.

I DN har samvetsfrihet för
vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att kristna barnmorskor
som av religiösa skäl tycker att abort är fel ska få slippa att
utföra aborter) debatterats av bland andra RFSU och politiker från
KD. Det jag inte förstår är varför kristna som vill ha
samvetsfrihet inte anpassar sig efter den nya svenska
statsreligionen. I Sverige i dag är det fritt fram att håna och
mobba kristna (något jag skrivit om i Magasinet Neo), och
att kräva samvetsfrihet på grund av sin kristna tro är därför
ett dödsdömt projekt. Men tänk om en barnmorska skrev ett
känslomässigt debattinlägg där hon förklarade att hon inte står
ut med att utföra aborter, eftersom hon tror på Allas Lika
Värde
, även de ännu inte föddas lika värde. Förvirringen
skulle bli stor, och snart skulle nog alla barnmorskor som ville
kunna få samvetsfrihet med hänvisning till Värdegrunden och Allas
Lika Värde. (For the record är jag varken troende eller
abortmotståndare, men gummibegreppet ”allas lika värde” och
kraven på att acceptera det som en religiös dogm får mig att önska
att kristna abortmotståndare ska utmana hyckleriet genom att hänvisa
till den nya dogmen. Jag noterar också att journalister som
argumenterar emot samvetsfrihet i vanlig ordning har en måttstock
för den egna yrkesgruppen och en annan för alla andra.
Journalisternas yrkesetiska regler innehåller nämligen en
påminnelse om att journalister enligt kollektivavtal inte får
”åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som
står i strid med medarbetarens övertygelse”).

Att den nya regeringen erkänner
Palestina har också satt igång en debatt som är mycket svår att
förstå sig på. Vänsterdebattörer och liberaler som i vanliga
fall tävlar om att vara mest för nationalstatens utplåning och
upplösta gränser (när diskussionen handlar om Sverige), tävlar
plötsligt lika intensivt om att slå fast hur viktigt det är med
nationalstater och gränser. Att de flesta från vänstern ställer
sig på Palestinas sida och de flesta liberaler på Israels anser jag
i sammanhanget mindre intressant än att både vänstern och
liberalerna som sagt brukar vara emot allt vad nationalstat och
gränser heter när det handlar om Sverige. Jag var inne på ett
liknande resonemang i en ledare i somras, när Athena
Farrokhzad i sitt sommarprogram krävde upplösning av den svenska
nationalstaten samt Israel ut ur Gaza. Själv tycker jag att den som
vill uttrycka en annan åsikt i Israel/Palestina-frågan än att
gränserna ska upplösas och israeler och palestinier leva
tillsammans i en härligt berikande mångkultur, av anständighet
också bör erkänna staten Sverige, dess gränser och
existensberättigande.

Som ni märker är det just
inkonsekvens och motsägelser jag reagerar på. Det är detta förbud
mot logik och förnuft som jag menar att den nya värdegrundsbaserade
statsreligionen leder till; man måste hyckla och stå för dubbla
budskap när en nationalstat ska upplösas och en annan erkännas,
när ”allas lika värde” gäller i vissa sammanhang men inte i
andra.

*****

Nedan är talet jag höll i Engelsberg
26/8. Liksom tidigare när jag har publicerat talmanus vill jag
påpeka att det är skrivet för att framföras och inte för tyst
läsning, om någon irriterar sig på talspråkligheten.

*****

Jag vill krossa en myt: Sverige är
inte Landet Lagom, vi är inte mellanmjölkens land.

Det här är den så kallade
kulturkartan, som forskare gjort utifrån tusentals människors
enkätsvar på World Values Survey. På skalan traditionella kontra
sekulär-rationella värderingar ser ni att svenskarna är näst mest
sekulär-rationella i världen, bara japanerna ligger högre. På den
andra skalan ‒
överlevnadsvärderingar kontra självförverkligande eller “må
bra” eller emancipativa värderingar ‒
är vi svenskar de som värderar självförverkligande högst av alla
i världen.

Sammantaget placerar detta oss i en
extremposition. Titta i de andra hörnen; inget annat land ligger så
långt från centrum som Sverige.

Kulturkartan och Sveriges
extremposition är bra att ha i bakhuvudet när man ska försöka
förstå sig på sådant som är konstigt i vårt land. Som att
politiker ser det som ett allvarligt problem som måste åtgärdas
att vissa småbarn är hemma med sin mamma eller pappa i stället för
att gå i förskola. Eller att utbildningsdebattörer ofta ställer
kunskap i motsatsförhållande till kreativitet och kritiskt
tänkande. Eller att kulturskribenter ofta bedömer konst utifrån en
politiskt korrekt matris med genus-, etnicitets- och hbtq-perspektiv,
i stället för att intressera sig för estetik och konstnärlig
integritet. Eller att vi har stadsdelar som anses så farliga att
polisen inte åker in där, samtidigt som den offentliga debatten
handlar om hur polisutbildningen ska bli mer normkritisk.

Jag skulle kunna fortsätta att rada
exempel på hur åsiktskorridoren vrider och vränger på saker, hur
en fråga som könskvotering till bolagsstyrelser får
oproportionerligt stort utrymme medan andra samhällsproblem som
berör många fler människor inte alls blir belysta. Det svenska
offentliga samtalet präglas av en extremt stark konsensuskultur.
Konsensuskultur är inte en variabel på kulturkartan, men jag tror
att konsensuskulturen har bidragit till att vi har hamnat i vårt
extrema hörn. Bara under pressen av starkt socialt grupptryck kan
ett folk röra sig så långt bort från de värderingar som anses
normala i ett globalt perspektiv.

Mest slående är hur långt bort vi i
Sverige har fjärmat oss från överlevnadsvärden. Jag tror att det
förklarar mycket av vårt märkliga debattklimat och vilka frågor
som hamnar på agendan. Bara ett folk som tror sig vara för evigt
vaccinerade mot krig och fattigdom kan anse att genuspedagogik och
köttfria måndagar är tunga politiska spörsmål. Det har gått så
långt att vi prioriterar statens överbyggnad framför dess
fundament. Per Gudmundson skrev nyligen fyndigt om
“nattvandrarstaten”, som i motsats till nattväktarstaten
tillhandahåller massor av offentligfinansierad välfärd men inte
polis och försvar; sådant får människor själva sköta genom
grannsamverkan och nattvandrargrupper.

Samma brist på överlevnadsinstinkt
ser vi när den politiska debatten handlar nästan uteslutande om hur
skattepengar ska fördelas, men väldigt sällan om hur de
välståndsskapande krafterna ‒
företagen och näringslivet ‒
ska stanna i Sverige och utvecklas i Sverige.

Det är också bara ett bortskämt och
söndercurlat land utan överlevnadsinstinkt som kan reagera på ett
fritt fallande skolsystem med att träta om friskolor, läx-Rut och
andra petitesser. Om företagen är de välståndsskapande krafter
som gör att vi har råd med välfärd i dag så är det skolan som
ska säkra att landet även i framtiden har driftiga företagare och
kompetent arbetskraft. Kunskapskurvan pekar brant åt fel håll i
Sverige, och att inte politikerna tar det på större allvar visar
att de tar välståndet för givet ‒
de tror att Sverige på något magiskt vis ska fortsätta att vara en
rik nation trots att svenska elevers kunskaper åker rutschkana
nedåt.

Det är paradoxalt hur den svenska
konsensuskulturen krockar med att vi säger oss värdera
självförverkligande och individens frihet högre än alla andra
folk. Om vi verkligen vore landet för självförverkligande och
emancipation så borde vi inte ha åsiktskorridoren,
genuspedagogerna, de ständiga kraven om mer normkritik,
toleransprojekt ‒ det
som jag i andra sammanhang har kallat för värdegrundsdemokrati. I
värdegrundsdemokratin måste alla medborgare dela de åsikter som
kallas “den demokratiska värdegrunden”, och det pågår
hela tiden kontroller och påverkansarbete från stat, kommuner,
myndigheter, medier, fack och arbetsgivare för att säkra att alla
har “den rätta värdegrunden”. För mig låter inte det
som självförverkligande, frihet och emancipation, det låter
snarare som ett gigantiskt projekt för att skapa en ny sorts
människa, a la “homo sovjeticus”.

Personligen har jag reagerat på detta
odemokratiska kamikazeprojekt med att bli konservativ. Jag tror på
balans, att hitta balans mellan överlevnad och självförverkligande,
mellan individ och kollektiv, balans mellan framåtrörelse och
rötter, mellan stat, marknad och civilsamhälle. Och då behövs det
mer konservatism. För en anledning till att Sverige har hamnat i det
där extrema högra hörnet på kulturkartan, utöver
konsensuskulturen, är att vänstern och liberalerna i Sverige har
kommit överens om att springa ikapp mot framtiden. Alltid framåt,
alltid vara mest modern, det är ett av de mest utmärkande dragen i
det svenska offentliga samtalet. Baksidorna med denna fixering vid
modernitet är bland annat att vi har förlorat kontakten med våra
rötter, att ungdomsfixeringen i landet har gått så långt att
Ericsson för några år sedan erbjöd alla över 35 år
avgångsvederlag, och att konservatismen knappt existerar längre i
Sverige.

Jag vill poängtera att när jag talar
om konservatism menar jag inte främst partipolitik utan snarare en
hållning och ett sätt att se på människan och samhället. När
det svenska samhället fortfarande hade konservativa inslag fanns
dessa hos alla partier. Socialdemokraternas folkhem och miljöpartiets
“bevara naturen” är exempel på konservativt tänkande. I
dag finns det däremot inte mycket till konservatism hos något
parti. De konservativa rösterna i det offentliga samtalet är också
lätt räknade.

Den officiella värdegrunden och den
inofficiella åsiktskorridoren är helt enkelt antikonservativa.
Detta får konsekvenser långt utanför partipolitiken och de
statliga budgetarna. Jag tror det är därför jag i dag är ombedd
att tala under rubriken kunskap och kultur, och inte politik,
eftersom jag i olika sammanhang har försökt att peka på vad det
gör med den svenska kulturen och synen på kunskap att det
offentliga samtalet i princip har brännmärkt konservativa
värderingar och synsätt.

Men låt mig ge ett konkret exempel.
För en vecka sedan började jag på en ingenjörsutbildning. Jag är,
inte oväntat, mycket äldre än de andra i min klass. En av de
första dagarna kom en klasskamrat, en ung man i 20-årsåldern, fram
till mig och undrade om jag märker någon skillnad i vad jag och de
andra i klassen har lärt oss för matematik i grund- och
gymnasieskolan. I synnerhet ville han veta om, och i såfall när och
hur, jag fick lära mig “liggande stolen”, alltså
algoritmen för hur man ställer upp och räknar ut divisioner som
man inte kan lösa med huvudräkning. När jag svarade att min
generation tränade liggande stolen intill utmattningens gräns när
vi gick på mellanstadiet stönade han högt. För honom och många
andra i klassen är liggande stolen ett nytt fenomen, som de borde ha
fått lära sig för länge sedan så att de kunde lägga energin på
viktigare saker nu på ingenjörsutbildningen.

Jag menar att detta är ett exempel på
antikonservatism i praktiken. Att träna på att ställa upp och
räkna ut matteuppgifter ansågs av progressiva pedagoger som
förlegat och föråldrat, som något som hämmar kreativiteten och
“lusten att lära”. Alltså slutade man i Sverige för ett
par decennier sedan att undervisa om sådant, och införde nya
metoder som kallades för “skriftlig huvudräkning” eller
“räkna med mellanled”, som skulle befrämja kreativiteten
och lusten ‒ kanske
självförverkligandet ‒
hos elevernas matematiska utveckling. Notan för experimentet betalas
just nu av unga ingenjörsstudenter som inte får koncentrera sig som
de borde på matematikens svårare inslag, eftersom de måste träna
in liggande stolen (och i vissa fall även multiplikationsalgoritmen)
i efterhand.

Att förakta och förkasta “gammal”
kunskap och tidigare generationers erfarenheter är alltså ett
typiskt inslag i den svenska antikonservativa värdegrunden. Eftersom
tidigare generationer inte var lika feministiskt, antirasistiskt och
hbtq-mässigt medvetna som vi är så förkastar vi alla kunskaper
och insikter de hade, inklusive hur man ställer upp och räknar ut
division. Att kasta ut barnet med badvattnet har nog aldrig
förverkligats med samma frenesi som i Sverige idag. För sanningen
är ju att det mesta av mänsklig kunskapsuppbyggnad sker kumulativt;
sten läggs till sten, “trial and error” visar vad som
fungerar och inte. Att tro att man kapa alla rottrådar bakåt och
börja om från noll som ett fräscht, vitt papper är därför att
säga nej till nästan all samlad mänsklig kunskap. Precis så
destruktiv menar jag att den svenska kulturen i sina värsta stunder
är.

Antikonservatismen märks också i
osynliggörandet av civilsamhället. För socialister är staten och
den demokratiska principen det som ska lösa alla problem, för
liberaler fyller marknaden och den fria konkurrensen samma funktion.
För konservativa är däremot civilsamhället ‒
alla gemenskaper som varken är stat eller marknad, och i synnerhet
familjen ‒ den mest
intressanta delen av samhället. Det är i familjen, och så
småningom i resten av civilsamhället, som vi formas som människor,
lär oss vad som är rätt och fel, utvecklar vår känsla för
moral.

Socialister och liberaler ser inte
detta, för dem är civilsamhället något av en blind fläck, och
det är just därför de tror att genuspedagogik, toleransprojekt och
värdegrundsarbete ska kunna förändra människors värderingar på
djupet ‒ när sanningen
är att sådana förändringar bara blir läpparnas bekännelse, vad
människor innerst inne tänker och tycker utvecklas i ett samspel
mellan individen och de personer som är viktigast för individen;
familjemedlemmar, partners, bästa vänner.

Antikonservatismen resulterar också i
obalans. Dels därför att de tre stora ideologierna ‒
socialism, liberalism och konservatism ‒
balanserar varandra, så att frånvaron av någon av dem är som att
ta bort det tredje benet från en trebent pall. Men också för att
konservatismen i sig strävar mer efter balans än de andra två
ideologierna. Det finns många goda idéer som bör tas tillvara hos
både socialism och liberalism, men de är båda utopistiska
ideologier, som vill skapa ett nytt slags samhälle och en ny sorts
människa. Konservatismen är helt nödvändig som balanserande
faktor, för konservatismen säger i stället att människan är som
hon är ‒ kan uträtta
fantastiska saker men är och förblir ofullkomlig och kan därför
också uträtta vedervärdiga handlingar ‒
och att vi därför bör glömma utopierna och i stället satsa på
genomtänkta och försiktiga förändringar av samhället. Då kan vi
förbättra utan att råka slå sönder något som fungerade väl,
och som är omöjligt att reparera när det väl är sönderslaget.

Dessa tre konservativa grundprinciper ‒
att respektera och bygga vidare på tidigare generationers kunskaper
och erfarenheter, att se civilsamhället som en lika viktig del av
helheten som staten och marknaden, samt att sträva efter balans ‒
menar jag lyser med sin frånvaro i den svenska kulturen i dag. Ska
vi komma tillrätta med samtidens stora samhällsutmaningar måste de
åter bli självklara perspektiv i det offentliga samtalet. Men jag
är inte särskilt optimistisk.

En anledning är att jag, som kallar
mig konservativ, tvingas ägna så stor del av min tid åt att
försöka övertyga dem som kallar sig liberaler om vikten av
yttrandefrihet och åsiktsfrihet ‒
om vikten av att spränga åsiktskorridoren. Det är faktiskt
upp-och-nedvända världen. I min bok borde liberaler vara de som
mest ihärdigt försvarar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Att jag
som konservativ ska vara den som måste påminna liberaler om att
åsiktspluralism är ett värde i sig ‒
ett axiom för en demokrati ‒
gör mig pessimistisk. Jag är rädd att vi har en lång väg kvar
att vandra innan vi kan tala om hur förkastandet av historien,
blindheten inför civilsamhällets betydelse samt ignoransen av
balansens betydelse faktiskt gör Sverige till ett extremt land i
kulturkartans övre högra hörn.



Detta får du inte läsa på ledarsidan

Annat Posted on 17 Aug, 2014 01:33:59

I juli deltog jag i radioprogrammet
Danmarks röst, och berättade bland annat om varför jag lämnar
journalistiken och utbildar mig till ingenjör. Det var en serie
händelser som fick mig att börja ifrågasätta saker jag tidigare
tagit för givna, vill du höra hela historien kan du lyssna på
programmet, men slutresultatet är följande:

1) Jag anser att dagens svenska
invandringspolitik är ohållbar, den raserar de ekonomiska
förutsättningarna för vår välfärdsmodell och den leder till
stora sociala problem.

2) Det finns inte någon ledarsida i
någon etablerad tidning där jag (eller någon annan) får skriva
detta. Man får skriva om integrationsproblem, men man får inte
ifrågasätta invandringsvolymerna.

3) Jag kan alltså inte fortsätta som
ledarskribent, eftersom jag inte vill delta i ett narrspel som syftar
till att hålla allmänheten ovetande om viktiga samhällsfrågor och
få människor att bekymra sig om andra saker än den stora och
dramatiska samhällsförändring som pågår.

*****

Efter att jag medverkade i Danmarks
röst har några saker hänt som gör att de negativa ekonomiska
effekterna av invandringen åtminstone delvis kommit upp i den
offentliga debatten. Konsekvenserna av Migrationsverkets uppskrivna
asylprognos har långsamt sipprat fram; att myndigheten utöver de
medel man redan förfogar över kräver ytterligare 48 miljarder för
perioden 2014-2018 har nu nått allmänheten. I måndags sade
finansminister Anders Borg till journalister att kriserna i Syrien
och Irak påverkar svensk ekonomi: “Vi har redan nu konstaterat
en påtaglig ökning av kostnaderna för asyl och migration. Det
handlar om betydande miljardbelopp, som kommer att ackumuleras upp.
Budgetutrymmet är utomordentligt begränsat” (Dagens Industri
11/8
).

Och i dag var det statsminister Fredrik
Reinfeldt som inför sitt sommartal höll en presskonferens där han
sade att kostnaderna för asylmottagandet framöver kommer att bli så
omfattande att det lägger restriktioner för vad som finns utrymme
för i offentlig finansiering. “Därför lovar vi nära nog
ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme
för det”, sade Reinfeldt (SVT 16/8). I själva talet var
statsministern inte lika tydlig med att allt budgetutrymme kommer att
slukas av asylmottagandet, men han sade att flyktingströmmarna till
Sverige kommer att leda till “spänningar” och han vädjade
till svenska folket att “öppna sina hjärtan”.

Ändå är det bara en liten del av
invandringens kostnader som Migrationsverket, Borg och Reinfeldt
berör, nämligen de kostnader som är direkt kopplade till
asylmottagandet ‒ att
asylsökande ska bo någonstans, ha mat, kläder, vård och skolgång
medan de får sin sak prövad. De stora negativa effekterna på
ekonomin kommer i nästa led, när asyl har beviljats och en alltför
liten andel av de nya invånarna får jobb och försörjer sig
själva. Den svenska välfärdsmodellen, med omfattande
socialförsäkringar, transfereringssystem, kostnadsfri utbildning
och kraftigt subventionerad vård och omsorg förutsätter att en
mycket hög andel av befolkningen i arbetsför ålder arbetar och
betalar skatt. Men enligt SCB förvärvsarbetade bara 57 procent av
utrikesfödda i åldrarna 20-64 år 2011, jämfört med 82 procent av
inrikesfödda. Lägst andel förvärvsarbetande finns bland de som är
födda i Afrika (kvinnor 39 procent, män 48 procent) respektive
Asien (kvinnor 46 procent, män 54 procent). Det är just från dessa
världsdelar Migrationsverket prognosticerar ökade asylströmmar.

Vissa liberaler menar att om vi bara
avreglerar arbetsmarknaden, tillåter riktigt låga ingångslöner
och avskaffar Las och andra fackliga hjärtefrågor, så kommer en
obegränsad mängd invandrare att kunna integreras ekonomiskt. Jag
håller inte med. För det första har vi transfereringssystemen;
redan i dag har människor med låga arbetsinkomster rätt till
försörjningsstöd. Med ett stort låglöneproletariat skulle stora
delar av kommunbudgetarna gå till socialbidrag, vilket skulle tvinga
kommunerna att dra ned på resurserna till vård, skola och omsorg.
Och även om vi laborerar med tanken att Sverige skulle avskaffa
jämlikhet som politiskt mål, och låglöneproletariatet skulle få
klara sig på låga löner utan utfyllnad med försörjningsstöd,
skulle vård, skola och omsorg bli lidande. När befolkningen ökar
så ökar också behoven av vård, skola och omsorg. Om en stor del
av befolkningsökningen består av personer som arbetar till mycket
låga löner så räcker inte deras skatter till för att fylla de
nya behoven. Hur vi än vrider och vänder på saken så blir vård,
skola och omsorg lidande, därför är det naivt och enögt att tro
att det vi kallar välfärd ska kunna kombineras med fri invandring,
bara ingångslönerna sänks och Las avskaffas.

Detta var kort om varför jag anser att
dagens invandringsnivåer raserar de ekonomiska förutsättningarna
för vår välfärdsmodell. Jag skulle kunna skriva mer om detta, och
jag skulle kunna skriva om de sociala problem som jag menar följer
med alltför stora invandringsvolymer. Men jag får återkomma till
det i ett annat blogginlägg. Det intressanta just nu är
reaktionerna på Fredrik Reinfeldts utspel i dag; vad skrev
journalisterna när statsministern förklarat att hela budgetutrymmet
för mandatperioden 2014-2018 är intecknat av asylmottagandet, och
när han inte uteslöt att det kan bli fråga om skattehöjningar
eller neddragningar på andra områden för att finansiera
asylmottagandet?

Lena Mellin, Aftonbladet, använde
orden “stort”, “modigt” och “rakryggat”,
och skrev att “det känns bra att ha en statsminister som
tydligt tar ställning för humanism och vanlig mänsklig
hygglighet”. Aftonbladets ledarsida valde däremot att inte alls
ta upp frågan om asylmottagande, utan fokuserade på bristen på
jämställdhet i Reinfeldts tal. Kanske inte så konstigt, med tanke
på att socialdemokratiska vallöften om höjd a-kassa,
skolsatsningar och sänkt skatt för pensionärer faller om Reinfeldt
har rätt om kostnaderna för asylmottagandet. Svenska Dagbladets
ledarredaktion menade att Reinfeldts besked om kostnaderna “är
en föredömlig tydlighet som överlag har varit Moderaternas stora
styrka under de här åren – man har aldrig fegat att erkänna när
läget är tungt.” Det är svårt att instämma, med tanke på
att all invandring till Sverige fram till Anders Borgs utspel i
måndags har beskrivits som “berikande” och en ren
vinstaffär för landet. De politiska kommentatorerna på public
service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television oroades
framförallt över att Reinfeldts utspel kan komma att gynna
Sverigedemokraterna.

Men ingen skriver det som jag menar
behöver påpekas: Att invandringsvolymerna redan nu är så stora
att det har negativa effekter för välfärden, och att Reinfeldts
utspel visar vilken masspsykos vi är drabbade av, när alla
förväntas instämma i att svenska väljare ‒
både infödda och invandrade ‒
ska bortse från sina egna behov och “öppna sina hjärtan”
(snarare sina plånböcker) för att fler ska få komma hit.

Gör detta mig till en kallhjärtad,
inhuman och oempatisk rasist? Nej. Mycket talar för att en stor
andel av de som fått asyl i Sverige på senare år inte borde ha
fått det. Den som följer Merit Wagers blogg vet att cirka 90
procent av de asylsökande inte kan styrka sin identitet, vilket den
som verkligen har asylskäl borde anstränga sig för att göra. Det
första många gör så snart de fått sitt uppehållstillstånd är
också att resa tillbaka till landet som de nyss flydde ifrån,
vilket inte talar för särskilt starkt skyddsbehov. Att Sverige för
en tid sedan åtalade och dömde en man för deltagande i folkmordet
i Rwanda, en man som fått uppehållstillstånd och svenskt
medborgarskap under falsk identitet, säger det mesta om hur slapp
kontrollen är av asylsökande och deras anhöriga (mannens fru fick
asyl under falsk identitet och mannen kom efter som anhöriginvandrare
under falsk identitet). Med strängare krav på att kunna bevisa vem
man är och vad man flyr ifrån skulle volymerna till Sverige kunna
minskas rejält, utan att Sverige slutade att ge skydd till dem som
verkligen behöver det.

Det handlar också om att prioritera
dem som redan finns i landet, infödda svenskar såväl som
invandrare. Sverige saknar sannerligen inte samhällsproblem. Vi har
en skola i fritt fall, en alltför stor arbetslöshet, en
galopperande bostadskris, stora sociala problem i form av
utanförskapsområden och gängkriminalitet, en växande klyfta
mellan stad och land och en ännu värre klyfta mellan “eliten”
(i form av politiker och journalister) och folket. Detta bör
politiker och journalister inse och försöka göra något åt. I
stället säger statsministern åt folket att “öppna sina
hjärtan” och acceptera att inga resurser ska gå till nämnda
problem eftersom allt ska gå till nya asylsökande, och
journalisterna hyllar honom för detta. Ett narrspel är vad det är.



En demokratisk plikt att vara en konservativ röst?

Annat Posted on 07 Jun, 2014 21:35:29

Som jag nämnde i
senaste inlägget talade jag förra veckan på studentföreningen
Heimdal i Uppsala. Mitt talmanus bifogas i detta blogginlägg.

Först några ord
om själva Heimdal. Föreningen är formellt en borgerlig
studentförening, men en av de föreningsaktiva förklarade för mig
att Heimdal i praktiken är en konservativ studentförening, eftersom
det finns en lång rad andra liberala studentföreningar i Uppsala.
“Sedan”, lade han till, “är det förstås några
nyliberaler och kommunister som hänger på Heimdal, för att de
trivs bäst där. Man kan nog säga att vi är den mest toleranta
studentföreningen i Uppsala”.

Jag blev inte
förvånad, eftersom jag alltmer har kommit att uppfatta att den
lilla grupp i Sverige som kallar sig för konservativa också är den
politiska falang som är mest tolerant och öppen för
åsiktspluralism. För några år sedan hade jag däremot blivit
förvånad, då hade jag (likt de flesta andra) förutsatt att
liberaler är de mest toleranta och öppna, att vänstern tar
mittenpositionen medan de konservativa är mest fördomsfulla och
inskränkta.

Jag brukar vara
skeptisk till alla teorier som bygger på att lidande förädlar, att
den som är i underläge skulle nå någon särskild insikt just på
grund av sitt underläge (det är ju sådana antaganden som mycket av
radikalfeminismen och “rasifieringsteorierna” bygger på).
Men ibland undrar jag om inte politiska minoriteter utvecklar en
särskild respekt för yttrandefriheten, för att de vet att om inte
de försvarar den så är det de själva som tystas.

Troligen ligger
förklaringen till toleransen hos svenska konservativa där. Om du
är svensk och konservativ måste du försvara yttrandefriheten och
åsiktspluralismen, för du tillhör en så liten minoritet att din
egen yttrandefrihet när som helst kan inskränkas. Om du är svensk
och liberal eller svensk och vänster behöver du däremot inte
bekymra dig om yttrandefriheten. Du kan hylla den i högtidstal, men
i andra sammanhang bekämpa den, eftersom du själv tycker “rätt”
och inte behöver vara rädd för att bli tystad.

Nedan mitt
talmanus (talspråkligheten beror just på att det är ett talmanus):

*****

Konservativ utan tweedkavaj

Det här är min första kontakt med
Heimdal, för när jag var en ung student läste jag inte i Uppsala
utan journalistutbildningen på JMK i Stockholm. Men även om jag
hade läst i Uppsala hade jag sannolikt inte engagerat mig i Heimdal.
Jag var nämligen en övertygad vänsterfeminist på den tiden.

Hur går man från övertygad
vänsterfeminist till konservativ, som jag kallar mig idag? Ja,
journalistutbildningen var ett viktigt steg på vägen, liksom de sju
år jag sedan jobbade som nyhetsreporter och de sju senaste åren då
jag har jobbat som ledarskribent.

På journalistutbildningen talades det
ofta högtidligt om journalister och journalistik som förutsättningar
för demokratin. Yttrandefriheten och den fria debatten beskrevs som
grunden demokratin vilar på, och vi journaliststudenter fick höra
att den yrkeskår vi snart skulle tillhöra har en särskilt viktig
roll i att bevara och försvara yttrandefriheten och den fria
debatten.

Ett tag var jag ordförande för
studentkåren. En dag fick vi ett märkligt ärende på bordet. Varje
vecka kom gratisex av många olika tidningar och tidskrifter till
JMK, som ställdes ut på hyllor så att alla journaliststudenter
kunde låna och läsa. Ärendet som kårstyrelsen fick på bordet
gällde en av dessa tidningar; med namnet Blågula frågor.
Studentkåren vid journalistutbildningen i Göteborg hade helt
nyligen meddelat redaktionen för Blågula frågor att de skulle
sluta skicka sin tidning till journalistutbildningen i Göteborg. Nu
var frågan om studentkåren i Stockholm skulle göra samma sak.

För mig var saken enkel. Som
vänsterfeminist delade jag förvisso inte de invandringskritiska
åsikter som framfördes i Blågula frågor, men i namn av den fria
debatten tyckte jag inte att vi skulle följa Göteborgs exempel.
Andra menade att vi måste göra som Göteborg, annars skulle
journaliststudenterna i Stockholm framstå som sämre än de i
Göteborg.

Jag minns faktiskt inte vilket beslut
vi till sist fattade, men jag minns hur förbryllad jag var över att
den där fria debatten som annars alltid hyllades plötsligt inte var
ett giltigt argument för att låta tidningen fortsätta komma.
Tyvärr visade det sig inte vara en engångshändelse. Tvärtom har
jag gång på gång under mina år som journalist märkt att de
högtidliga orden om fri debatt är villkorade ‒
välkomna att delta i den fria debatten är bara människor med rätt
åsikter. Och de åsikter som straffas ut från den fria debatten,
som inte får delta eftersom de anses fel, är påfallande ofta
konservativa åsikter.

Det är alltså en av orsakerna till
att jag blev konservativ. I den svenska offentliga debatten är såväl
socialistiska som liberala åsikter väl representerade och
respekterade, medan de konservativa perspektiven ofta saknas, och när
de förs fram bemöts de inte sakligt utan förlöjligas eller
demoniseras. Ska jag vara högtravande ser jag det därför nästan
som en demokratisk plikt att vara en konservativ röst ‒
för att ge den offentliga debatten mer pluralism och balans.

Ibland frågar jag mig själv om jag
skulle vara konservativ i ett samhälle som präglades av
konservativa värderingar, eller om jag i ett sådant sammanhang i
stället skulle söka balansera genom att vara socialist eller
liberal. En sådan hypotetisk fråga kan jag förstås inte veta
svaret på, däremot menar jag att det ligger något genuint
konservativt i själva viljan att söka balans. Socialismen och
liberalismen är ju båda mer utopistiska ideologier än
konservatismen, de målar visioner av ett helt annat slags samhälle
och en helt annan sorts människa och vill med politiken skapa detta
andra, nya. Med denna strävan att skapa ett nytt samhälle och en ny
människa följer en vilja att kapa alla band och rottrådar bakåt,
och ett förakt för gamla auktoriteter och gamla normer. Det är för
övrigt detta som gör trendgrejen normkritik så gruvligt
inkonsekvent: Normkritikerna i Miljöpartiet och Feministiskt
Initiativ vill kritisera och riva ned alla gamla normer, men är
fullständigt blinda för att de genom den processen inför nya
normer som är minst lika starka och normativa som de gamla.

Som konservativ ser jag på samhället
och människan på ett annat sätt. Men innan jag går in på hur
vill jag bekänna några avvikelser: Jag bryr mig inte särskilt
mycket om kungahuset. Monarkins vara eller inte vara är en av få
frågor där jag som ledarskribent aldrig har haft problem att
anpassa mig efter chefens uppfattning, eftersom jag inte har någon
egen stark övertygelse. Jag är förvisso medlem i Svenska kyrkan,
men jag är ingen aktivt troende person. Jag önskar ibland att jag
var troende, men jag är det inte. Jag äger ingen tweedkavaj, faktum
är att jag till vardags oftast går i jeans, sneakers och luvtröja,
som en Södermalmshipster minus bockskägget. Jag lever i synd med
mannen som jag har tre barn med, trots att vi varit ett par i 14 år
har vi ännu inte gift oss. Ändå ser jag mig som konservativ.

Jag berättar om mina avvikelser för
att vi måste göra upp med nidbilden av konservativa. Ingen tror att
en socialdemokrat måste vara en arbetare i blåställ som handlar på
Konsum och lyssnar på Bruce Springsteen, eller att en liberal måste
vara en folkskollärare som skänker pengar till Amnesty och är
abonnemangskund hos länsteatern och symfoniorkestern. Däremot
verkar väldigt många tro att en konservativ måste vara stenhård
monarkist, högkyrklig, i kostym och slips eller klänning och
pärlhalsband och med vigselring på fingret.

Nidbilden innebär två problem. Det
ena är att människor som faktiskt har konservativa värderingar,
men som inte stämmer in på nidbilden, inte inser att de är
konservativa. Det andra är att de konservativa idéerna och
värderingarna aldrig diskuteras och analyseras ordentligt, eftersom
de avfärdas med något trött skämt om punschverandor.

Jag är ingen Schlingmann, så jag
tänker inte prata om hur den konservativa ideologin kan få många
fler anhängare om vi bara slänger pärlhalsbanden. Jag tänker
prata om de idéer och värderingar som får mig att kalla mig
konservativ, och som jag menar lyser med sin frånvaro i den svenska
offentliga debatten.

Liberaler och socialister vill som sagt
kapa banden bakåt, för att utan något bagage och utan några
lojaliteter kunna skapa ett nytt samhälle och en ny människa. Som
konservativ menar jag tvärtom att vi måste veta varifrån vi kommer
för att ha en chans att orientera oss framåt. Arvet, rötterna, är
inget vi ska förakta och avfärda med normkritisk nit. Människans
möjligheter att göra framsteg bygger på trial and error, och
bygger vi kumulativt på generationers trial and error så har vi
betydligt bättre framtidsutsikter än om vi gör oss själva till
oskrivna blad som ska börja från noll med att uppfinna hjulet,
elden och upptäcka vilka växter som är ätliga och vilka som är
dödliga.

För den enskilda individen tror jag
att detta blir särskilt tydligt när man blir förälder, så var
det åtminstone för mig. Så länge man inte har barn är det
lättare att köpa liberalismens individualistiska
självförverkligandeideal: att allt börjar och slutar med mig, att
livets mening är att jag ska uppfylla min potential och mina
drömmar. Är man icke-troende förstärks också egofixeringen av
skräcken inför att när jag dör så är det verkligen slut, då
blir jag bara maskföda.

Men att få barn är även för en
icke-troende en andlig upplevelse. I psalmen “Härlig är
jorden” finns raderna “tidevarv komma, tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång”. Och som nybliven mor var det
något sådant jag upplevde: Oavsett om Gud finns eller inte kan jag
inte längre leva livet som om allt handlar om maximalt
självförverkligande och sedan maskföda. Här är en liten
skyddslös människa som är helt beroende av mig och pappan ett
antal år framåt. Han kommer sannolikt att finnas kvar i världen
långt efter mig, och han kommer kanske att få egna barn som finns
ännu längre, som får barn som finns kvar ännu längre och så
vidare. Jag måste ge den här pojken allt jag kan för att hans och
hans barns liv ska bli så bra som möjligt, och då räcker inte
mina kunskaper och erfarenheter, då måste jag sträcka mig bakåt
och lära av de misstag som min mamma, min mormor och farmor och dem
som levde ännu längre tillbaka har gjort.

Märkligare än så är inte
konservatismens vurm för det förflutna. Visst kan och bör man tala
om och minnas de omistliga kunskaper och erfarenheter som ligger
inbäddade i historiska konstverk, vetenskapsrön och civilisationer,
men för att förstå varför den konservativa instinkten är mer
hållbar än liberalers och socialisters vilja att kapa alla band
räcker det att vara den nyblivna mamman eller pappan: Hon eller han
vill ge sitt barn allt, men inser att de egna erfarenheterna är
väldigt begränsade. För att kunna ge sitt barn så mycket som
möjligt måste man lära av alla dem som levt tidigare, eftersom
människan bygger sitt vetande kumulativt.

Som konservativ inser man alltså att
man är en länk i en kedja, att man är en del av tidevarven och
släktena som kommer och försvinner i psalmen. Därför köper man
inte liberalismens atomistiska individualism, där individen alltid
är den enda enheten som räknas.

Naturligtvis ställer sig en vettig
konservativ, liksom en vettig socialist, bakom många av
liberalismens grundtankar: Att rättigheter och skyldigheter
tillkommer individer och inte kollektiv, och att ett rättssystem
värt namnet åtalar och dömer individer, inte grupper av människor,
för brott.

Men en konservativ menar till skillnad
från en liberal att gemenskap och samhörighet är för viktiga
inslag i människolivet för att vi bara ska kunna se individer
avskurna från varandra. Å andra sidan menar en konservativ till
skillnad från en socialist att individens värdighet kränks om hon
i alla sammanhang ska pressas in i olika kollektiv och bedömas
utifrån grupptillhörighet.

En bild jag ofta återkommer till är
Hans Zetterbergs beskrivning av samhället som trebent pall, där
benen är stat, marknad och civilsamhälle. Med staten avses all
offentlig, politiskt styrd verksamhet, som medborgarna bestämmer
över genom demokratiska val. Staten är och ska vara opersonlig, där
ska strikt likabehandling råda och varje medborgares röst väga
lika tungt.

Marknaden är förstås de
samhällssfärer där vi betalar eller får betalt. När vi köper
och säljer arbete, varor eller tjänster väntar vi oss inte att
alla ska få och ge lika mycket, eftersom priserna sätts genom utbud
och efterfrågan. På marknaden har allting ett pris, men huruvida
jag vill köpa eller sälja är mitt eget beslut, för marknaden
präglas av frivillighet.

Civilsamhället är de
samhällsgemenskaper som inte är stat eller marknad. Familjen,
föreningen och församlingen, men också Facebookgruppen och
föräldramötet.

I Sverige har den här trebenta pallen
tappat balansen. Socialdemokratiska regeringar som vurmade för den
starka staten och löntagarfonder lät staten svälla på de andra
samhällssfärernas bekostnad. Borgerliga regeringar, som vår
nuvarande alliansregering, har svarat genom att låta marknaden
svälla. Men ingen har försvarat civilsamhället. Det benet har
trängts undan helt, och som alla vet kan en trebent pall inte stå
på två ben.

Jag vill gärna göra en analogi till
Zetterbergs trebenta pall. Jag menar att man grovt förenklat kan
säga att socialdemokratin är den politiska rörelse som helst ser
och vänder sig till staten, medan liberaler helst ser och vänder
sig till marknaden. “Mer demokrati löser våra problem”,
säger socialdemokraten, “nej, mer valfrihet och konkurrens är
lösningen”, säger liberalen. Den konservativa ser och vänder
sig i stället till civilsamhället. För att konkretisera: Om en
undersökning visar att många ungdomar mår psykiskt dåligt vill
socialdemokraten lösa det genom fler skattefinansierade
fritidsgårdar och skolkuratorer. Liberalen säger att det behövs
nog snarare mer valfrihet och konkurrens, kanske privat drivna
fritidsgårdar. Den konservativa säger att problemet förmodligen
ligger i familjerna, och att alltså vare sig politiken eller
marknaden kan göra så mycket. Om problemet ligger i familjerna
måste lösningen komma från familjerna. Det är en åsikt man
sällan hör i Sverige. Tvärtom, när någon ser ett möjligt
problem i familjerna, som att pappor tar ut mindre föräldraledighet
än mammor, eller att sjunkande Pisaresultat kan bero på en
försämrad attityd till skolan från familjernas sida, eller att
föräldrar överför traditionella könsroller till sina barn ‒
då vill svenska politiker gripa in och ställa till rätta. Med
andra ord vill man ytterligare tränga undan civilsamhället och
ersätta det med ännu mer politik.

Om Zetterbergs trebenta pall
stat-marknad-civilsamhälle har tappat balansen för att
civilsamhället har trängts undan, så har min trebenta pall
socialdemokrati-liberalism-konservatism tappat balansen för att
konservatismen har trängts undan. När jag säger att jag ser det
som min demokratiska plikt att vara en konservativ röst menar jag
alltså att jag vill vara det där konservativa benet på den
trebenta pallen, så att den inte rasar omkull.

Det betyder också att jag ser
socialdemokratin och liberalismen som lika nödvändiga ben på
pallen, som också fyller viktiga funktioner och måste finnas där
för balansens skull. Men jag är tveksam till om de resonerar
likadant om oss konservativa. Jag har åtminstone hört liberaler
uttrycka sig oerhört föraktfullt om konservatism; att det är en
död och överspelad ideologi och att det bästa vore att bara
begrava den och glömma bort den.

Men värdesättandet av balans är
tillsammans med värdesättandet av arv och rötter en bärande del
av konservatismen för mig. Det krävs balans mellan individ och
kollektiv, som jag var inne på, vi är varken atomiserade, fritt
svävande individer eller evigt kollektivlåsta gruppmänniskor ‒
vi är både individer och medlemmar i grupper och kollektiv. Det
krävs också balans mellan fri marknad och välfärdsstat. Marknaden
får inte hämmas och tyngas av onödiga skatter och regleringar, för
den fungerar bättre ju friare den är. Men som konservativ är jag
inte anhängare av nattväktarstaten. Det kommer alltid att finnas
människor som drabbas av olycka, som blir skadade, sjuka, lurade
eller utsatta för brott, och jag tycker att det ska finnas ett
skyddsnät som fångar upp de olycksdrabbade.

Den här balansen handlar också om
politikens gränser. Att bevara och stärka civilsamhället innebär
ju att sätta gränser för politikens verkansområde, så att
familjer, föreningar och församlingar får sköta sig själva utan
politisk inblandning. Och där är jag väldigt besviken på
liberaler i Sverige. Från vänstern väntar jag mig inget annat än
att de ska vilja in och tafsa i familjeangelägenheter, så har det
varit sedan makarna Myrdal. Men faktum är att liberaler i Sverige är
lika pigga som vänstern på att kvotera föräldraförsäkringen,
införa genuspedagogik i förskolor och skolor, förbjuda
hemskolning, försvåra för familjer som själva vill ta hand om
barnen i stället för att lämna dem på förskola och så vidare.

Jag vet att många liberaler inte
håller med om det jag sade tidigare, när jag hävdade att
socialister och liberaler är utopister som vill skapa ett nytt
samhälle och en ny sorts människa. Många liberaler gör tvärtom
en poäng av att kalla sig själva icke-visionärer och
icke-utopister. Men vad är då allt liberalt familjetafsande och
genusindoktrinerande om inte ett försök att skapa en ny människa,
en uppdaterad version av homo sovjeticus?! De svenska liberalerna,
och dit räknar jag numera alla de fyra allianspartierna, för det
finns inte mer än spår av konservatism hos något av dem, är
uppenbart missnöjda med hur svenska folket väljer att leva
familjeliv, uppfostra barn och uttrycka könsroller, annars skulle de
inte försöka att förändra oss genom politiska reformer.

Frågan är om den här viljan att
uppfostra folket och skapa en ny människa kommer ur en verklig
övertygelse hos de svenska, borgerliga, liberala partierna, eller om
de håller på som de gör för att tillfredsställa journalistkåren
och få bra omdömen i medierna? I vintras var jag på Folkpartiets
landsmöte i Västerås, och deltog på presskonferensen där Jan
Björklund berättade om partiets beslut att driva frågan om en
tredje pappamånad. Med tanke på att en övertygande folkmajoritet
inte vill att föräldraförsäkringen kvoteras borde journalisterna
ha frågat Björklund om inte Folkpartiet riskerar att skrämma bort
väljare med sitt förslag. Och med tanke på att Folkpartiet kallar
sig “liberalerna” borde journalisterna ha frågat hur
frihetligt det är att politiker styr över familjernas inre liv.

Men icke. Journalisternas frågor
kretsade kring varför Folkpartiet inte gick hårdare fram med
kvoteringen, Björklund fick försvara sig för att han inte ville
kvotera ännu mer, inte för att han överhuvudtaget ville kvotera.

Så om jag är djupt besviken över
liberala politiker i Sverige så är jag minst lika besviken, för
att inte säga förfärad, över den svenska journalistkåren.

Det finns undantag, men generellt
uppträder journalistkåren som ett gammeldags prästerskap, som ska
uppfostra folket till den rätta värdegrunden och hålla dem i
herrans tukt och förmaning. Men medan prästerskap förr brukade ha
konservativa värderingar har våra nutida överstepräster
antikonservativa värderingar. Vi ska inte hedra familjen och
fosterlandet, vi ska tvärtom göra revolt mot kärnfamiljsnormen och
monogaminormen, vi ska riva gränserna och upplösa nationalstaten.
Vi ska inte ens inbilla oss att vi finns som folk. När Fredrik
Reinfeldt råkade använda uttrycket “etniska svenskar”
fick journalistkåren hjärnsläpp: Svenska Dagbladet gjorde en så
kallad “faktakoll” som påstods bevisa att det inte finns
något sådant som etniska svenskar, och Dagens Nyheter menade att
bara nazister använder begreppet etniska svenskar.

Att kritisera den svenska
journalistkåren så som jag nu gör brukar viftas undan som
konspirationstänkande, eller att man inte klarar av att “få
mothugg”. Jag håller inte med. Jag skrev nämligen en text om
Reinfeldt och de etniska svenskarna. I maj 2012, några dagar efter
att statsministern hade gjort sitt uttalande och när drevet var i
full gång, skrev jag på Correns ledarblogg hur vettlösa
reaktionerna var, och påpekade att etnicitetsbegreppet förekommer
på många ställen i vår lagstiftning och våra
myndighetsföreskrifter.

Några veckor senare, efter att jag
skrivit ännu en text om den åsiktskorridor som då ännu inte fått
namnet åsiktskorridor, kallades jag till chefen. Jag fick en
utskällning, och beskedet att jag nu hade skrivförbud i frågor som
gäller invandring, integration, feminism, jämställdhet och
familjepolitik eftersom jag inte ligger i den liberala mittfåran.
Jag fick också veta att mitt blogginlägg om Reinfeldt och de
etniska svenskarna hade plockats bort, eftersom en “brun”
person hade länkat till det.

Apropå “den liberala mittfåran”
vill jag påpeka att Correns ledarsida inte har beteckningen liberal,
utan borgerlig.

Jag är alltså ingen
konspirationsteoretiker när jag säger att obekväma åsikter tystas
‒ jag har själv varit
med om det. Och mitt problem är inte att jag inte klarar “mothugg”
‒ tvärtom. Ingen skulle
vara gladare än jag om de konservativa åsikter jag hyser kom upp
till riktig diskussion, med genomtänkta sakliga motargument. Men det
händer ju inte, eftersom vi som inte befinner oss i den liberala
mittfåran ‒
åsiktskorridoren ‒
förvisas från den offentliga debatten. Jag är övertygad om att
skrivförbudet jag fick inte är det enda exemplet, men de flesta
journalister vågar inte berätta om skrivförbud och utskällningar
från chefen. De skäms, eftersom de har visat svaghet i tron på
värdegrunden.

I slutet av förra året fick för
övrigt det mediala prästerskapet ännu tydligare drag av
inkvisition. Om journalisterna tidigare bara krävt lydnad och
underkastelse inför värdegrunden av varandra, politiker,
näringslivstoppar och kulturkändisar, så togs ett helt nytt steg
när Expressen tillsammans med Researchgruppen åsiktsregistrerade
och hängde ut vanliga människor som skrivit anonyma,
värdegrundshädande kommentarer på nätet. Jag tycker att det är
märkligt att Sverige, som skakades av IB-skandalen, och röstade in
Piratpartiet efter FRA-debatten, inte har reagerat mer på Expressens
övergrepp. Är det okej med övervakning, integritetskränkning,
åsiktsregistrering och en medial skampåle som aldrig drabbar
mördare eller våldtäktsmän, ifall brottet är att man brutit mot
värdegrunden? Det verkar så, eftersom protesterna mot Expressen var
få och lama.

Min slutsats blir att medierna ser
brott mot värdegrunden som allvarligare än mord och våldtäkt. Och
att allmänheten accepterar mediernas gradering av brotten, eftersom
det fortfarande finns människor som köper Expressen.

Det är det här jag kallar
mjuktotalitarism. Att politiker och medier i symbios vill uppfostra
folket, omforma oss till den nya människa som helhjärtat delar den
officiella värdegrunden.

Värdegrunden är som sagt
antikonservativ, den handlar om att riva gamla auktoriteter och
normer. Inget är fast, allt flyter. Könen finns inte, kärnfamiljen
är ett lyckohyckel, litteraturens och konstens klassiker är
förtryckande och rasistiska, skolan ska inte förmedla kunskap och
bildning utan normkritik och intersektionalitet, nationalstaten ska
utplånas och etnicitet finns inte. Eller jo, kurder och samer och
romer finns, men svenskar får man inte tala om som ett folk ‒
svensk är alla som har åkt tunnelbana i Stockholm, som Åsa Romson
sade. Har ni förresten noterat att uttrycket “svenska folket”
nästan helt försvunnit från nyhetsrapporteringen, nu talar man i
stället om “befolkningen”?

Inte så sällan krockar värdegrunden
med sig själv. Den kristna tron ses som en del av ett konservativt
arv som måste utplånas, så troende kristna är det fritt fram att
håna och förlöjliga. Samtidigt är kampen mot den så kallade
“islamofobin” en viktig del av värdegrundens antirasism,
vilket innebär att även berättigad kritik mot islamism fördöms
som rasistisk och ett brott mot religionsfriheten. Det är
inkonsekvent.

Det är även inkonsekvent när andra
och tredje vågens feminister krockar, när andra vågens feminister
ropar på kvotering medan tredje vågens feminister omöjliggör all
kvotering eftersom de förnekar könens existens och säger att vi
alla är “hen”.

Inkonsekvensen märks också i synen på
sexualiteten. Å ena sidan står den officiella värdegrunden bakom
RFSU:s och radikalfeministernas uppfattning att sex bör vara så
gränslöst som möjligt: polygami uppmuntras och ledmotivet är
“just say yes” till allt och alla alltid.

Å andra sidan vill en annan falang
radikalfeminister förbjuda sexualiserad reklam i den offentliga
miljön och träna alla kvinnor i självförsvar eftersom alla män
ses som potentiella våldtäktsmän.

Å tredje sidan har de flesta
feminister stora problem att högt och tydligt ta avstånd från
sådan hederskultur som verkligen innebär ett sexuellt förtryck. Då
triumfar antirasismen över feminismen. Det är det som är
intersektionalitet, har jag förstått.

Men att värdegrunden är inkonsekvent
spelar ingen roll. Den ska ändå tryckas ned i halsen på oss; i
skolan, från politiker och myndigheter, i arbetslivet, från
kultursfären, via fackföreningarna och i media. Vi måste bekänna
oss till värdegrunden, annars kan vi få dåliga betyg, bli av med
jobbet, förlora våra vänner, uteslutas ur föreningar. Är vi
riktigt bångstyriga kan vi hängas ut av Expressen, och kanske få
ett hembesök från AFA.

Som konservativ värnar jag
civilsamhället. Dels för att civilsamhället har ett värde i sig,
men också för att ett starkt civilsamhälle är inkompatibelt med
den här mjuktotalitarismen där politiker och medier kontrollerar
våra åsikter och värderingar. Eller det borde åtminstone vara
det. När Röda Korset utesluter en äldre frivilligarbetande dam för
att hon har värdegrundsstridiga åsikter om migrationspolitiken, och
detta efter ett drev i kvällspressen, då undrar jag om ens
civilsamhället kan rädda oss. Även en förening som Röda Korset
är tydligen så indoktrinerad i värdegrunden och så rädd för
medieinkvisitionen att man utesluter en trotjänare som begått
åsiktsbrottet att säga att man kan hjälpa fler flyktingar på
plats än här i Sverige.

Mina erfarenheter gör att jag varken
vill eller kan försörja mig som journalist och ledarskribent i det
medieklimat som råder i Sverige. Därför börjar jag till hösten
på en ingenjörsutbildning. Men jag vägrar att ge upp hoppet om
Sverige. Jag tänker fortsätta opinionsbilda så mycket jag hinner
och orkar, fortsätta att vara en konservativ röst så att den
trebenta pallen Sverige inte välter. Jag tänker fortsätta att
bekämpa de mjuktotalitära tendenserna, för jag vill att Sverige
ska vara ett land där människor vågar tänka och uttrycka sig
fritt, där inte politiker med medias hjälp dikterar vad vi får
tycka och säga.

Jag hoppas att ni som har lyssnat,
oavsett om ni är konservativa, liberala, socialister eller något
annat, håller med mig om att åsiktspluralism, tankefrihet,
yttrandefrihet och en fri debatt utan rädsla för repressalier, är
omistliga värden som vi aldrig ska ge upp.



Heimdal och ett borttaget blogginlägg

Annat Posted on 27 May, 2014 16:59:48

I morgon, onsdag den 28 maj, ska jag
hålla ett föredrag för den borgerliga studentföreningen Heimdal i
Uppsala. Det sker i föreningens lokaler på S:t Larsgatan 10 i Uppsala,
med start klockan 19:30. Icke-medlemmar i föreningen är också
välkomna, men får betala inträde på 20 kronor. Bloggläsare som
finns i Uppsalatrakten och tycker att det skulle vara roligt att
lyssna är härmed inbjudna!

Min arbetsrubrik på föredraget är
“Konservativ utan tweedkavaj”. Jag kommer att tala om
konservatismens undanträngda roll i Sverige, samt om de
mjuktotalitära tendenser som skrämmer mig så mycket.

Under föredraget kommer jag att ta upp
ett blogginlägg som jag skrev på Correns ledarblogg i maj 2012. Det
var när Fredrik Reinfeldt hade uttalat sig om “etniska svenskar
mitt i livet” och drevet gick på grund av statsministerns
ordval som jag skrev ett blogginlägg med rubriken “Det räcker
nu!”. Detta blogginlägg var en av de utlösande faktorerna till
att jag några veckor senare belades med skrivförbud, i september
samma år tog tjänstledigt från Corren och vid årsskiftet
2013/2014 sade upp mig från min tillsvidareanställning där.

Egentligen tycker jag inte om att
återpublicera gamla texter. Mycket hinner hända på två år, och
skulle jag ha skrivit blogginlägget i dag hade jag förmodligen
formulerat mig annorlunda. Men eftersom blogginlägget togs bort
efter beslut från chefredaktören och jag kommer att tala om det
under mitt föredrag så återger jag det nedan. Jag är inte helt
säker på vilken dag det publicerades på Correns ledarblogg, men
förmodligen var det den 17 maj 2012. Sammanhanget var alltså att
Fredrik Reinfeldt hade använt uttrycket “etniska svenskar”
under en intervju, och fått ruskigt hård kritik för det. Här är
det två år gamla blogginlägget:

*****

Det räcker nu!

Statsministerns uttalande om etniska
svenskar har orsakat twitterpanik, kritikstorm och en total
intellektuell kollaps på nyhetsplats i både Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet. Reaktionerna är en sorglig bekräftelse på att
vi fått ett så ängsligt och bajsnödigt debattklimat att
journalister och debattörer missar de viktiga samhällsfrågorna för
att i stället förfasa sig över ett ordval.

Mycket behöver redas ut, så vi börjar
med själva uttalandet och dess sammanhang. Efter ett besök i Växjö
i måndags rapporterade TT följande om Fredrik Reinfeldt:

“Han anser inte att regeringen
är överdrivet försiktig i sin finanspolitik.

Vi är aktsamma för att vi ser
en stor oro i vår omvärld och vi har redan sett att det har
påverkat efterfrågan, säger Reinfeldt som också anser att det
ofta i bedömningar av regeringens politik finns ett mått av
efterklokhet.

Det är ofta en diskussion om
var man befinner sig i en konjunkturcykel, och det är lättare att
bedöma det i efterhand.

TT: Hur länge ska man vänta innan
man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu
en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

Det är inte korrekt att
beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar
på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg
arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som
handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men
som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet
har minskat, säger Reinfeldt.”

Som Sanna Rayman på SvD:s ledarsida
konstaterar pekar hela sammanhanget på att Reinfeldt nämner de
etniska svenskarna för att förklara att han ser arbetslösheten som
strukturell, inte konjunkturell, och att följden då blir att det
som behövs inte är en generell stimulans av ekonomin utan riktade
åtgärder.

Alla de kritiker som menar att
Reinfeldt viftar bort arbetslöshetsproblemet eftersom det inte
drabbar svenskar har alltså fel.

Men den mest huvudlösa kritiken
handlar inte om hur Reinfeldt ser på arbetslösheten, utan att han
använder begreppet “etniska svenskar”. I Dagens Nyheter
skriver nyhetsreportern Mats J Larsson så här:

“Etnicitet är ett begrepp som
ofta används av extremhögerpartier som Nationaldemokraterna och det
nazistiska Svenskarnas parti. Begreppet definieras av
Nationalencyklopedin som “namngiven grupp av människor med
myter om ett gemensamt ursprung”.”

Och Svenska Dagbladets faktakoll ger
Fredrik Reinfeldt “rött ljus”, med motiveringen:

“Begreppet ”etniska svenskar”
är inte något som används i statistik eller officiella sammanhang.
Tvärtom är det ett osäkert begrepp att använda, enligt experter
SvD talat med.

Den arbetslöshet som statsministern
talade om finns det ingen statistik över – helt enkelt för att
gruppen ”etniska svenskar” inte existerar i formell mening. Ändå
uttalade sig Reinfeldt om just detta.”

Källorna som SvD har använt sig av är
Statistiska Centralbyrån och generaldirektören vid IFAU. Om
faktakollen hade orkat att också konsultera svensk lagstiftning hade
de sett att begreppet etnicitet är mycket viktigt i till exempel
diskrimineringslagen (det är en av sju diskrimineringsgrunder). Det
finns en förordning om statsbidrag till organisationer bildade på
etnisk grund. Rättegångsbalken slår fast att nämndemannakåren
ska ha en allsidig sammansättning med hänsyn till bland annat
etnisk bakgrund, och förordningen om de statliga myndigheternas
ansvar för genomförandet av integrationspolitiken skriver om
samhällets etniska mångfald och vikten av att motverka etnisk
diskriminering. Utlänningslagen innehåller förvisso inte orden
etnicitet eller etnisk, men när flykting definieras som en utlänning
som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av bland
annat ras, nationalitet eller annan tillhörighet till en viss
samhällsgrupp ligger etnicitetsbegreppet väldigt nära. När vi
talar om till exempel kurder, romer eller samer utgår vi från ett
etnicitetstänkande, så visst förekommer etniska grupper i
officiella sammahang ‒
det är bara etniska svenskar det är ovanligt att tala om.

Därför blir det så absurt att DN och
SvD på nyhetsplats försöker att misstänkliggöra och smutskasta
själva begreppen etnicitet och etnisk. Det påminner inte så litet
om när Maria Sveland tidigare i år försökte fula ut begreppet
“politiskt korrekt”, genom att hävda att bara
främlingsfientliga rasister med bruna tendenser som “fiskar i
grumliga vatten” använder det.

DN:s citat från Nationalencyklopedin
är gravt missvisande och tendentiöst, eftersom NE innehåller två
långa artiklar ‒ en om
“etnisk grupp” och en om “etnicitet” ‒
som bjuder på betydligt mer information än “namngiven grupp av
människor med myter om ett gemensamt ursprung”. Att dessutom
skriva att begreppet etnicitet används av extremhögerpartier, men
inte nämna att det är en diskrimineringsgrund enligt svensk lag,
visar att Mats J Larsson bara är ute efter att brunfärga Reinfeldt
och skrämma andra politiker och debattörer från att använda ordet
etnisk.

SvD:s faktakoll som skriver att
“gruppen “etniska svenskar” inte existerar i formell
mening” är ännu värre. I stället för att presentera fakta
göder de en utbredd vanföreställning om att den som vill vara emot
rasism och främlingsfientlighet måste vara oikofob, det vill säga
förakta och se ned på sitt eget folk och ursprung. Ja, SvD:s
faktakoll går ju så långt som att förneka att gruppen etniska
svenskar existerar. Logiken säger tvärtom att en sund stolthet över
och medvetenhet om det egna landets (Sverige i det här fallet)
kultur och traditioner underlättar en bra integration av invandrare.
För vad ska en invandrare integreras i om svenskarna är ett
självföraktande folk med inställningen att vi egentligen inte
existerar?

Det räcker nu! Vi ska inte ägna oss
åt oikofobi, självförakt och fulstämpling av allt fler begrepp
(debatten kommer att bli allt snävare när “politiskt korrekt”
och “etnicitet” följs av ännu fler ord som sätter
nazistämpel på användaren). Inte minst måste debattklimatet
förändras för invandrarnas skull.

Det är nämligen så att invandrare
har mycket svårare att få jobb än etniska svenskar/födda i
Sverige av svenska föräldrar/pursvenskar (välj vilken du vill).
Likaså är det betydligt fler invandrare som misslyckas i skolan.
Det är allvarliga samhällsproblem, och första steget mot att göra
något åt dem är att erkänna deras existens. Den som skriker i
högan sky när statsministern nämner etniska svenskar kanske känner
sig som en underbar antirasist som “gillar olika”, men
hindrar samtidigt den debatt och process som skulle kunna göra
invandrares tillvaro i Sverige mer jämlik med de etniska
svenskarnas. Att erkänna problemen hjälper på sikt invandrarna mer
än att posera med plakatpolitiska floskler.



« PreviousNext »