”Varför just ingenjör?” Den
frågan har jag fått många gånger sedan jag bestämde mig för att
lämna journalistiken och bli ingenjör. Det fullständiga svaret på
frågan är så långt att det skulle bli ett eget blogginlägg. Men
en av många faktorer som fick mig att välja ingenjörsbanan var
förhoppningen att jag som ingenjör skulle inte bara tillåtas, utan
att det skulle krävas av mig att vara logisk och konsekvent. En av
de värsta sakerna med att vara journalist och ledarskribent var
nämligen förbudet mot att följa förnuftet, när detta ledde till
värdegrundsstridiga slutsatser. Som journalist eller ledarskribent i
Sverige i dag tvingas du ständigt att vara ologisk och inkonsekvent,
att gå emot ditt eget förnuft, för att det du skriver ska stämma
med värdegrunden.

Efter en halv termin på
ingenjörsutbildningen konstaterar jag att just denna förhoppning
hittills har infriats. Logik och konsekvens är vad som gäller, och
efter 14 år av förbud mot logiska tankar är det befrielse, rentav
katharsis, att tankarna plötsligt ska hänga ihop och att det
egna förnuftet och slutledningsförmågan inte är styggelser som
man ska skämmas över och försöka dölja.

Att journalister, som traditionellt har
haft i uppgift att oförväget söka och säga sanningen, i Sverige
inte längre får lyssna till sitt eget förnuft och lita till sin
egen logiska slutledningsförmåga beror på den nya statsreligionen.
Ja, jag vet att Sverige brukar beskrivas som det mest sekulariserade
landet och svenskarna som det minst religiösa folket, men förbudet
mot logik, konsekvens och förnuft kan inte förstås som något
annat än en religion. Den nya heliga skriften heter Värdegrunden,
de nya predikanterna är journalister och politiker, den nya
arvssynden heter vithetsprivilegium, kolonialt arv, patriarkat,
heteronormativitet och cis-normativitet och viktigaste budord eller
gyllene regel i den nya religionen är dogmen om ”allas lika
värde”.

Hur denna dogm egentligen ska uttolkas
och vad den innebär kan ingen riktigt förklara, och just därför
kan ”allas lika värde” användas svepande och slarvigt för att
exkludera misshagliga personer eller åsikter. Det förvånar därför
inte att Svenska Journalistförbundet, fackförbundet där jag av
någon anledning fortfarande är medlem, nyligen beslutade att skriva
in ”allas lika värde” i sin ”värdegrund”. Syftet, enligt de
SJF-medlemmar som föreslog stadgeändringen, är att kunna utesluta
medlemmar som Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch
International, eller säga nej till medlemsansökningar från
personer som Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Avpixlat. Det SJF
verkar ha missat är att själva idén med åsiktsbrott och krav på
att omfatta en värdegrund innebär ett sluttande plan: I dag kanske
man vill utesluta Ingrid Carlqvist, nästa månad är det Marika
Formgren och om något halvår är det Sanna Rayman eller Anna
Dahlberg.

Om någon läsare av bloggen är sugen
på aktivism förslår jag därför att ni anmäler mig till SJF för
brott mot värdegrundens ”allas lika värde”. Jag har i två
publicerade artiklar, en i Barometern i mars i år som återges här, och en i Norrbottens-Kuriren för bara några veckor
sedan, kritiserat och ifrågasatt dogmen om allas lika värde. Om SJF
menar allvar med att medlemmar måste ”ställa upp på principen om
allas lika värde”
är det alltså tveksamt om en sådan som
jag kan få vara kvar som medlem. Om ni undrar varför jag inte
anmäler mig själv är svaret att jag inte har tid, jag prioriterar
ingenjörsutbildningen och familjen framför att försöka väcka
journalistkårens förnuft till liv. Om ni undrar varför jag
föreslår att någon annan anmäler mig är svaret att om jag blir
pilotfall, i stället för till exempel Ingrid Carlqvist, så kanske
det sluttande planet blir synligt och SJF slutar att kräva att alla
medlemmar delar den rätta tron. En fri press i ett demokratiskt land
kan inte ha krav på journalister att dela vissa åsikter eller
trosuppfattningar, det är i totalitära stater där pressens roll är
att hylla ledarna och tysta oppositionen som det fungerar så.

Det är längesedan jag skrev på
bloggen, och det beror just på att jag prioriterar studierna och
familjen; tiden räcker inte till. Idéerna och tankarna jag skulle
vilja skriva bubblar dock över, och just nu får jag disciplinera
mig för att inte fresta på ert tålamod genom att skriva extremt
långt om allt som har hänt och inte hänt i politiken de senaste
månaderna. Jag vill tipsa om några texter av mig som har
publicerats på olika ställen under sommaren/hösten, notera dock
att det bara är den redan nämnda krönikan i Norrbottens-Kuriren
som är skriven efter valet:

* Om värdegrundsdemokrati i Magasinet
Neo
, en text som fick både Researchgruppens Mathias Wåg och
historiestudenten Henrik Arnstad att anklaga Neoredaktören Ivar Arpi
för fascism och högerextremism när han länkade den på twitter.

* ”Vad menar ni med frihet?” i
Axess
, om de ideologiskt vilsna nya Moderaterna.

* Om hur den svenska konformismen och
värdegrundshysterin hotar företagandet, i stiftelsen Den Nya
Välfärdens tidning
.

* Och som sagt, om ”allas lika värde”
och varför allas likhet inför lagen vore ett bättre politiskt mål,
i Norrbottens-Kuriren.

* I slutet av augusti höll jag
dessutom ett tal på ett Engelsbergsseminarium som Ax:son
Johnsonstiftelsen arrangerade. Mitt talmanus finns inklistrat sist i
detta blogginlägg.

Innan jag slutar måste jag bara
kommentera två underligheter i den politiska debatten.

I DN har samvetsfrihet för
vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att kristna barnmorskor
som av religiösa skäl tycker att abort är fel ska få slippa att
utföra aborter) debatterats av bland andra RFSU och politiker från
KD. Det jag inte förstår är varför kristna som vill ha
samvetsfrihet inte anpassar sig efter den nya svenska
statsreligionen. I Sverige i dag är det fritt fram att håna och
mobba kristna (något jag skrivit om i Magasinet Neo), och
att kräva samvetsfrihet på grund av sin kristna tro är därför
ett dödsdömt projekt. Men tänk om en barnmorska skrev ett
känslomässigt debattinlägg där hon förklarade att hon inte står
ut med att utföra aborter, eftersom hon tror på Allas Lika
Värde
, även de ännu inte föddas lika värde. Förvirringen
skulle bli stor, och snart skulle nog alla barnmorskor som ville
kunna få samvetsfrihet med hänvisning till Värdegrunden och Allas
Lika Värde. (For the record är jag varken troende eller
abortmotståndare, men gummibegreppet ”allas lika värde” och
kraven på att acceptera det som en religiös dogm får mig att önska
att kristna abortmotståndare ska utmana hyckleriet genom att hänvisa
till den nya dogmen. Jag noterar också att journalister som
argumenterar emot samvetsfrihet i vanlig ordning har en måttstock
för den egna yrkesgruppen och en annan för alla andra.
Journalisternas yrkesetiska regler innehåller nämligen en
påminnelse om att journalister enligt kollektivavtal inte får
”åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som
står i strid med medarbetarens övertygelse”).

Att den nya regeringen erkänner
Palestina har också satt igång en debatt som är mycket svår att
förstå sig på. Vänsterdebattörer och liberaler som i vanliga
fall tävlar om att vara mest för nationalstatens utplåning och
upplösta gränser (när diskussionen handlar om Sverige), tävlar
plötsligt lika intensivt om att slå fast hur viktigt det är med
nationalstater och gränser. Att de flesta från vänstern ställer
sig på Palestinas sida och de flesta liberaler på Israels anser jag
i sammanhanget mindre intressant än att både vänstern och
liberalerna som sagt brukar vara emot allt vad nationalstat och
gränser heter när det handlar om Sverige. Jag var inne på ett
liknande resonemang i en ledare i somras, när Athena
Farrokhzad i sitt sommarprogram krävde upplösning av den svenska
nationalstaten samt Israel ut ur Gaza. Själv tycker jag att den som
vill uttrycka en annan åsikt i Israel/Palestina-frågan än att
gränserna ska upplösas och israeler och palestinier leva
tillsammans i en härligt berikande mångkultur, av anständighet
också bör erkänna staten Sverige, dess gränser och
existensberättigande.

Som ni märker är det just
inkonsekvens och motsägelser jag reagerar på. Det är detta förbud
mot logik och förnuft som jag menar att den nya värdegrundsbaserade
statsreligionen leder till; man måste hyckla och stå för dubbla
budskap när en nationalstat ska upplösas och en annan erkännas,
när ”allas lika värde” gäller i vissa sammanhang men inte i
andra.

*****

Nedan är talet jag höll i Engelsberg
26/8. Liksom tidigare när jag har publicerat talmanus vill jag
påpeka att det är skrivet för att framföras och inte för tyst
läsning, om någon irriterar sig på talspråkligheten.

*****

Jag vill krossa en myt: Sverige är
inte Landet Lagom, vi är inte mellanmjölkens land.

Det här är den så kallade
kulturkartan, som forskare gjort utifrån tusentals människors
enkätsvar på World Values Survey. På skalan traditionella kontra
sekulär-rationella värderingar ser ni att svenskarna är näst mest
sekulär-rationella i världen, bara japanerna ligger högre. På den
andra skalan ‒
överlevnadsvärderingar kontra självförverkligande eller “må
bra” eller emancipativa värderingar ‒
är vi svenskar de som värderar självförverkligande högst av alla
i världen.

Sammantaget placerar detta oss i en
extremposition. Titta i de andra hörnen; inget annat land ligger så
långt från centrum som Sverige.

Kulturkartan och Sveriges
extremposition är bra att ha i bakhuvudet när man ska försöka
förstå sig på sådant som är konstigt i vårt land. Som att
politiker ser det som ett allvarligt problem som måste åtgärdas
att vissa småbarn är hemma med sin mamma eller pappa i stället för
att gå i förskola. Eller att utbildningsdebattörer ofta ställer
kunskap i motsatsförhållande till kreativitet och kritiskt
tänkande. Eller att kulturskribenter ofta bedömer konst utifrån en
politiskt korrekt matris med genus-, etnicitets- och hbtq-perspektiv,
i stället för att intressera sig för estetik och konstnärlig
integritet. Eller att vi har stadsdelar som anses så farliga att
polisen inte åker in där, samtidigt som den offentliga debatten
handlar om hur polisutbildningen ska bli mer normkritisk.

Jag skulle kunna fortsätta att rada
exempel på hur åsiktskorridoren vrider och vränger på saker, hur
en fråga som könskvotering till bolagsstyrelser får
oproportionerligt stort utrymme medan andra samhällsproblem som
berör många fler människor inte alls blir belysta. Det svenska
offentliga samtalet präglas av en extremt stark konsensuskultur.
Konsensuskultur är inte en variabel på kulturkartan, men jag tror
att konsensuskulturen har bidragit till att vi har hamnat i vårt
extrema hörn. Bara under pressen av starkt socialt grupptryck kan
ett folk röra sig så långt bort från de värderingar som anses
normala i ett globalt perspektiv.

Mest slående är hur långt bort vi i
Sverige har fjärmat oss från överlevnadsvärden. Jag tror att det
förklarar mycket av vårt märkliga debattklimat och vilka frågor
som hamnar på agendan. Bara ett folk som tror sig vara för evigt
vaccinerade mot krig och fattigdom kan anse att genuspedagogik och
köttfria måndagar är tunga politiska spörsmål. Det har gått så
långt att vi prioriterar statens överbyggnad framför dess
fundament. Per Gudmundson skrev nyligen fyndigt om
“nattvandrarstaten”, som i motsats till nattväktarstaten
tillhandahåller massor av offentligfinansierad välfärd men inte
polis och försvar; sådant får människor själva sköta genom
grannsamverkan och nattvandrargrupper.

Samma brist på överlevnadsinstinkt
ser vi när den politiska debatten handlar nästan uteslutande om hur
skattepengar ska fördelas, men väldigt sällan om hur de
välståndsskapande krafterna ‒
företagen och näringslivet ‒
ska stanna i Sverige och utvecklas i Sverige.

Det är också bara ett bortskämt och
söndercurlat land utan överlevnadsinstinkt som kan reagera på ett
fritt fallande skolsystem med att träta om friskolor, läx-Rut och
andra petitesser. Om företagen är de välståndsskapande krafter
som gör att vi har råd med välfärd i dag så är det skolan som
ska säkra att landet även i framtiden har driftiga företagare och
kompetent arbetskraft. Kunskapskurvan pekar brant åt fel håll i
Sverige, och att inte politikerna tar det på större allvar visar
att de tar välståndet för givet ‒
de tror att Sverige på något magiskt vis ska fortsätta att vara en
rik nation trots att svenska elevers kunskaper åker rutschkana
nedåt.

Det är paradoxalt hur den svenska
konsensuskulturen krockar med att vi säger oss värdera
självförverkligande och individens frihet högre än alla andra
folk. Om vi verkligen vore landet för självförverkligande och
emancipation så borde vi inte ha åsiktskorridoren,
genuspedagogerna, de ständiga kraven om mer normkritik,
toleransprojekt ‒ det
som jag i andra sammanhang har kallat för värdegrundsdemokrati. I
värdegrundsdemokratin måste alla medborgare dela de åsikter som
kallas “den demokratiska värdegrunden”, och det pågår
hela tiden kontroller och påverkansarbete från stat, kommuner,
myndigheter, medier, fack och arbetsgivare för att säkra att alla
har “den rätta värdegrunden”. För mig låter inte det
som självförverkligande, frihet och emancipation, det låter
snarare som ett gigantiskt projekt för att skapa en ny sorts
människa, a la “homo sovjeticus”.

Personligen har jag reagerat på detta
odemokratiska kamikazeprojekt med att bli konservativ. Jag tror på
balans, att hitta balans mellan överlevnad och självförverkligande,
mellan individ och kollektiv, balans mellan framåtrörelse och
rötter, mellan stat, marknad och civilsamhälle. Och då behövs det
mer konservatism. För en anledning till att Sverige har hamnat i det
där extrema högra hörnet på kulturkartan, utöver
konsensuskulturen, är att vänstern och liberalerna i Sverige har
kommit överens om att springa ikapp mot framtiden. Alltid framåt,
alltid vara mest modern, det är ett av de mest utmärkande dragen i
det svenska offentliga samtalet. Baksidorna med denna fixering vid
modernitet är bland annat att vi har förlorat kontakten med våra
rötter, att ungdomsfixeringen i landet har gått så långt att
Ericsson för några år sedan erbjöd alla över 35 år
avgångsvederlag, och att konservatismen knappt existerar längre i
Sverige.

Jag vill poängtera att när jag talar
om konservatism menar jag inte främst partipolitik utan snarare en
hållning och ett sätt att se på människan och samhället. När
det svenska samhället fortfarande hade konservativa inslag fanns
dessa hos alla partier. Socialdemokraternas folkhem och miljöpartiets
“bevara naturen” är exempel på konservativt tänkande. I
dag finns det däremot inte mycket till konservatism hos något
parti. De konservativa rösterna i det offentliga samtalet är också
lätt räknade.

Den officiella värdegrunden och den
inofficiella åsiktskorridoren är helt enkelt antikonservativa.
Detta får konsekvenser långt utanför partipolitiken och de
statliga budgetarna. Jag tror det är därför jag i dag är ombedd
att tala under rubriken kunskap och kultur, och inte politik,
eftersom jag i olika sammanhang har försökt att peka på vad det
gör med den svenska kulturen och synen på kunskap att det
offentliga samtalet i princip har brännmärkt konservativa
värderingar och synsätt.

Men låt mig ge ett konkret exempel.
För en vecka sedan började jag på en ingenjörsutbildning. Jag är,
inte oväntat, mycket äldre än de andra i min klass. En av de
första dagarna kom en klasskamrat, en ung man i 20-årsåldern, fram
till mig och undrade om jag märker någon skillnad i vad jag och de
andra i klassen har lärt oss för matematik i grund- och
gymnasieskolan. I synnerhet ville han veta om, och i såfall när och
hur, jag fick lära mig “liggande stolen”, alltså
algoritmen för hur man ställer upp och räknar ut divisioner som
man inte kan lösa med huvudräkning. När jag svarade att min
generation tränade liggande stolen intill utmattningens gräns när
vi gick på mellanstadiet stönade han högt. För honom och många
andra i klassen är liggande stolen ett nytt fenomen, som de borde ha
fått lära sig för länge sedan så att de kunde lägga energin på
viktigare saker nu på ingenjörsutbildningen.

Jag menar att detta är ett exempel på
antikonservatism i praktiken. Att träna på att ställa upp och
räkna ut matteuppgifter ansågs av progressiva pedagoger som
förlegat och föråldrat, som något som hämmar kreativiteten och
“lusten att lära”. Alltså slutade man i Sverige för ett
par decennier sedan att undervisa om sådant, och införde nya
metoder som kallades för “skriftlig huvudräkning” eller
“räkna med mellanled”, som skulle befrämja kreativiteten
och lusten ‒ kanske
självförverkligandet ‒
hos elevernas matematiska utveckling. Notan för experimentet betalas
just nu av unga ingenjörsstudenter som inte får koncentrera sig som
de borde på matematikens svårare inslag, eftersom de måste träna
in liggande stolen (och i vissa fall även multiplikationsalgoritmen)
i efterhand.

Att förakta och förkasta “gammal”
kunskap och tidigare generationers erfarenheter är alltså ett
typiskt inslag i den svenska antikonservativa värdegrunden. Eftersom
tidigare generationer inte var lika feministiskt, antirasistiskt och
hbtq-mässigt medvetna som vi är så förkastar vi alla kunskaper
och insikter de hade, inklusive hur man ställer upp och räknar ut
division. Att kasta ut barnet med badvattnet har nog aldrig
förverkligats med samma frenesi som i Sverige idag. För sanningen
är ju att det mesta av mänsklig kunskapsuppbyggnad sker kumulativt;
sten läggs till sten, “trial and error” visar vad som
fungerar och inte. Att tro att man kapa alla rottrådar bakåt och
börja om från noll som ett fräscht, vitt papper är därför att
säga nej till nästan all samlad mänsklig kunskap. Precis så
destruktiv menar jag att den svenska kulturen i sina värsta stunder
är.

Antikonservatismen märks också i
osynliggörandet av civilsamhället. För socialister är staten och
den demokratiska principen det som ska lösa alla problem, för
liberaler fyller marknaden och den fria konkurrensen samma funktion.
För konservativa är däremot civilsamhället ‒
alla gemenskaper som varken är stat eller marknad, och i synnerhet
familjen ‒ den mest
intressanta delen av samhället. Det är i familjen, och så
småningom i resten av civilsamhället, som vi formas som människor,
lär oss vad som är rätt och fel, utvecklar vår känsla för
moral.

Socialister och liberaler ser inte
detta, för dem är civilsamhället något av en blind fläck, och
det är just därför de tror att genuspedagogik, toleransprojekt och
värdegrundsarbete ska kunna förändra människors värderingar på
djupet ‒ när sanningen
är att sådana förändringar bara blir läpparnas bekännelse, vad
människor innerst inne tänker och tycker utvecklas i ett samspel
mellan individen och de personer som är viktigast för individen;
familjemedlemmar, partners, bästa vänner.

Antikonservatismen resulterar också i
obalans. Dels därför att de tre stora ideologierna ‒
socialism, liberalism och konservatism ‒
balanserar varandra, så att frånvaron av någon av dem är som att
ta bort det tredje benet från en trebent pall. Men också för att
konservatismen i sig strävar mer efter balans än de andra två
ideologierna. Det finns många goda idéer som bör tas tillvara hos
både socialism och liberalism, men de är båda utopistiska
ideologier, som vill skapa ett nytt slags samhälle och en ny sorts
människa. Konservatismen är helt nödvändig som balanserande
faktor, för konservatismen säger i stället att människan är som
hon är ‒ kan uträtta
fantastiska saker men är och förblir ofullkomlig och kan därför
också uträtta vedervärdiga handlingar ‒
och att vi därför bör glömma utopierna och i stället satsa på
genomtänkta och försiktiga förändringar av samhället. Då kan vi
förbättra utan att råka slå sönder något som fungerade väl,
och som är omöjligt att reparera när det väl är sönderslaget.

Dessa tre konservativa grundprinciper ‒
att respektera och bygga vidare på tidigare generationers kunskaper
och erfarenheter, att se civilsamhället som en lika viktig del av
helheten som staten och marknaden, samt att sträva efter balans ‒
menar jag lyser med sin frånvaro i den svenska kulturen i dag. Ska
vi komma tillrätta med samtidens stora samhällsutmaningar måste de
åter bli självklara perspektiv i det offentliga samtalet. Men jag
är inte särskilt optimistisk.

En anledning är att jag, som kallar
mig konservativ, tvingas ägna så stor del av min tid åt att
försöka övertyga dem som kallar sig liberaler om vikten av
yttrandefrihet och åsiktsfrihet ‒
om vikten av att spränga åsiktskorridoren. Det är faktiskt
upp-och-nedvända världen. I min bok borde liberaler vara de som
mest ihärdigt försvarar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Att jag
som konservativ ska vara den som måste påminna liberaler om att
åsiktspluralism är ett värde i sig ‒
ett axiom för en demokrati ‒
gör mig pessimistisk. Jag är rädd att vi har en lång väg kvar
att vandra innan vi kan tala om hur förkastandet av historien,
blindheten inför civilsamhällets betydelse samt ignoransen av
balansens betydelse faktiskt gör Sverige till ett extremt land i
kulturkartans övre högra hörn.